Dynamiska

Jag blev Alfons Åberg

Nyårsafton, Göteborg, 04.05. Vi vinglar hemåt, som de sönderpartade människospillror vi är. Lyckliga för ett nytt år, för att vi är tillsammans, för att livet känns rätt gött ändå och för att promillen gör hjärtat lite lyckligare just ikväll. Klart man är mindre uppmärksam då.

Fulla, naiva, unga och dumma tänker vi inte på föräldrars eviga uppmaningar; ”var försiktiga, gå fort hem och ta hand om varandra”. Vi märker inte att avståndet mellan oss successivt ökar. Vi tänker inte på att vi är i fel del av Eriksberg, där våld är vardag för vissa. Det är inte Bergsjön, men inte direkt Hovshaga heller. Vi tänker inte på att en grupp är trygg och Ensam är ett offer. Ett lätt byte.

- ”Har du cigg brushan?”

Jag har följt trottoarkanten med blicken ett tag, gått i egna tankar, kollar upp och inser att jag är tjugo meter bakom de andra. Helvete. Bredvid mig står två ghettosmurfar och en skanky tjej. Snubbarna kan inte vara mer än sjutton, den ena tunn, den andra stor. Båda svenska till utseendet. Båda ger intrycket av att ha kollat för mycket på Blood in blood out.

- ”Nej, jag har inga cigg” säger jag och skyndar på stegen. Måste komma ikapp de andra.

- ”Har du knark då brushan?”

Det är då jag noterar deras ögon. Deras pupiller. Stora svarta hål, inramade av rödsprängda ögonvitor. This is bad. Nej, jag har inget knark, jag har inga cigg. Jag vill bara gå hem med mina polare och sova. De går bakom oss nu. Vi är sju. De är tre. De får en cigg, nöjer sig inte med det. Jag förstår att det här har ingenting med nikotinbehov att göra. Det här är hävdelsebehov; lika beroendeframkallande, ännu farligare.

Slaget kommer. Lika oväntat som oprovocerat. Konflikten är ett faktum. 5000 tankar och impulser flyger genom min kropp som blivit helt stel. De slår min polare. Tre av oss har gjort lumpen, jag vet precis hur jag ska blockera hans fjantiga sving, sätta in armbågen på struphuvudet och dra ner hans ansikte hårt mot mitt knä. Det skrämmer mig att jag vet det. Men något starkare hindrar mig; insikten om att våld aldrig är lösningen. Så jag ställer mig emellan. Låter white trash-tjejen sparka på mina ben, likaså den fete. Använder ord. ”Sluta, vi vill inte slåss. Vad håller ni på med egentligen?” Men det är lönlöst, testosteronet överröstar mig. En knuff avslutar allt. Min kompis på 1.91 välter tjejen. ”Vem gjorde det? Aha.” De backar undan och vi är tillbaks på primatstadiet. Storleken är allt.

Vi springer därifrån. Summerar skadorna på oss; en blödande kind, ett pipande öra, ömmande smalben, repade glasögon och en svullen näsa. Allt för några pundarungar. Tänk om vi hade velat slåss. Tänk om vi haft kniv. Tänk om de haft kniv. Det värsta är att de förmodligen inte ens reflekterar efteråt. De ser det kanske rentav som någon sorts seger. Tre idioter mot sju tänkande individer. Ändå slutade det i våld.

Våra kroppar är lite mer sargade, nyåret känns inte alls särskilt fint längre, promillen gör allting lite värre och vi ger fingret till Göteborg. Men våra samveten är rena, det är bara vårt eget blod på händerna. Det kommer alltid finnas störda skitungar som förstör det som är fint men det är först när man går ner på deras nivå som man förlorar på riktigt. Den som lyder en idiot den är själv idiot. Så jag fortsätter använda ord, trots att det ger mig noll i streetcred. Om jag skulle börja använda nävarna har icketänkandet vunnit. Jag slåss inte sa Alfons Åberg. Amen, brother.