Dynamiska

livet, universum, allting

Man måste ingenting egentligen. Hon ler lite åt det barnsligt absurda i uttalandet. Det charmiga med den naiva kravlösheten som hon sedan länge lärt sig inte har någon plats i verkligheten. Man måste ingenting egentligen. Men man borde.

Det är mycket som man borde säger han rent allmänt utan att mena något med det.
Samtidigt är det så mycket som han vill säga. Han spricker av det, exploderar av iver att uttrycka när det egentligen inte finns några ord. Så många ord människan har uppfunnit och så få som faktiskt har en mening.

Hon tittar uttryckslöst på konversationen full av frågor. Människan är i sanning en idiotisk filur som kunde komma på den befängda idén att uppfinna alla dessa frågor utan att ge dem riktiga svar.

Han instämmer, är trött på cyniska och fullkomligt meningslösa samtal där tomma frågor kastas fram och tillbaks och tillbaks igen.

Ska man sova nu? De vet inte ens varför frågan ställs. Precis som livet saknar den förklaring, precis som döden saknar den poäng. Jag måste sova nu, fast nej, jag måste ju ingenting.
Det må vara hur barnsligt absurt som helst men det är den simpla enkla sanningen.
Vi måste inte ens leva. Men vi borde.