Dynamiska

Tårar

Det var något oskuldsfullt över mig, något rent. Gulligheten var mer än ett yttre, mer än en fasad. Det var drömmar, tro och illusioner. Det var naivt och det var vackert.

Men det blev med mig som med alla andra. Något hände och insikten brände likt en sexa billig gin i vinternatten och det som var äkta blev fake och det som var en fasad blev jag.

Osäker blev självgod, ödmjuk blev arrogant. Kanske var det inbillningen om framgång efter år av bara skit. De sa att de ville ha mig, de sa att jag var bra. Jag lyssnade så klart men svarade bara ”jag vet, så snälla rara dra”.\r\n\r\n\r\n\r\n

Min kamp handlade inte om något vackert eller något fint. Överlevnad och social utveckling, acceptans och fest på fredag. Ärlighet varar inte längst, det är lögn och förbannad lögn och så fort jag hade lärt mig det kämpade jag framgångsrikt men väldigt fult.

Idealisten Hans med sina tydliga åsikter om rättvisa blev pragmatisk nog att få Federley att framstå som principfast. Med idéerna dog också drömmarna om något större, motivationen att bevisa, viljan att bli bäst. Jag låtsades sluta bry mig av rädsla för att misslyckas och slutade bry mig på riktigt när jag misslyckades ändå.

Min historia är inte unik. De som inte dör i förtid behöver växa upp och alla måste lära sig vad det innebär att vara människa. Att världen och livet är en mörkgrå orättvis sörja där de som har fel får rätt och där de som borde ha fått leva dör.
Att alla barn gråter sig till sömns då och då och att de enda vuxna som inte gråter alls bara har förträngt hur man faktiskt gör.

Jag framstår fortfarande som ganska oskuldsfull, aldrig snygg men alltid söt. Gulligheten ter sig mer än ett yttre, mer än en fasad och mina ögon tindrar ofta till som av drömmar, tro och illusioner. Men det mesta är just bara ett skal och det enda äkta är det under, den osäkra gråtande killen som bara råkade bli jag.