Dynamiska

Alla vägar bär till sjön

Hon sa att det här var en trygg stad för barn att växa upp i, en bra blandning av asfalt och natur. En fin stad att vara lagom i. Kanske inte så kul för ungdomar. Men lugnt. Det här barnet är tjugo år nu. Och kanske lite för tryggt.

Min stad är Växjö. Jag kom hit som sextonåring när jag vägrade gå gymnasiet i Älmhult. Den lilla byn i skogen där livet är en byggsats från IKEA. Jag och en kompis flyttade in i en källare, där en gigantisk värmepanna stod bredvid köksbänken. Men vi hade en fungerande bastu. Jag lärde mig tvätta, diska, städa och vikten av att ta upp konflikter i tid. Den hårda vägen dessvärre och han flyttade ut som min ovän.

Jag som alla andra kids drömde om ett grymt jobb och en schysst lägenhet. Som fattig student i en källare med små fönster kändes dock MTV – cribs långt bort. Men man jobbar sig uppåt. Träffar folk. Hittar kärlek. Och då spelar allting annat lite mindre roll. Ett litet tag. Livet rusade förbi källarfönstren och jag undrade när det skulle börja på allvar. Det är så svårt att se framåt när allt är svart. Studenten kom och gick utan att jag kände någonting. Bytte lägenhet och praoade som sambo ett halvår. Blev rastlös och ryckte in som skeppskock.

Och efter några omvägar är jag tillbaks igen. Går varven runt Växjösjön. Men den här gången har jag en grym lägenhet, schysst kneg och vännerna jag drömde om. Staden har blivit ett välbekant ansikte. Det tar en cigg att gå genom centrum. På stortorget står volvopojkarna och jämför förgasare. Oavsett väder. Det ser så tråkigt ut, men så kan jag ju ingenting om bilar. På utestället intill står gossarna med slips och slick, flickorna med klack och kortkort. Polisen står alltid bredvid. Det blir alltid bråk. Passerar baren där rockersen med skinnpaj och läder super och svinar. Någon ligger alltid på marken, någon blöder och någon spyr. Och någon skrikfrågar alltid om jag är bög. Jag går vidare till stället där pojkarna och flickorna med basker på läshuvudet röker och dricker vin, där jag även jobbar numera. Det är alltid bra samtal men jag minns dem aldrig. Kanske för att det är samma nästa gång. Och alla dessa människor träffas sen på donken klockan två. Som om de avtalat tid. Utanför står ett gäng pojkar som hoppar på mig. ”Kan ni inte gå och vara sjutton år någon annanstans grabbar?” frågar jag och skrattar. ”Vad fan säger du din jävla pussy, det kanske är du som ska dra!”

Jo. Ni har rätt. Det kanske är jag som ska dra.

Man vet att det är dags att flytta när kassörskan på systembolaget slutat legga dig, butiksbiträdet vet vilka cigg du röker och du har blivit polare med pensionärerna på Konsum. Där är jag nu. Trygg. Bekväm. Kanske så trygg att jag slutat drömma. Lyssnar på Hästpojken och jag slits ur det.

”Jag spelar utan insats här, det är sand emellan fingrarna, och att våga hoppas på nåt fint är att skjuta sig i huvudet.”

Jag är livrädd för att bli trygg. Att fastna. Så ge mig pistolen nu. Skjut mig rakt in i Argentinas sol. Låt mig hitta vad det än är jag söker. Det viktigaste ändras aldrig. De som betyder nåt finns alltid kvar.

Och alla vägar bär till sjön.