Dynamiska

not human after all

Poliser är också människor. Uttalandet bemöts med allt annat än medhåll från övriga i sällskapet. Inte ens han som aspirerar till nämnda yrke säger något. Samtalet cirkulerar därefter huruvida det är möjligt att förbli vettig i huvudet som polis. Går det att stå emot kollektivet? Kan man koppla bort yrkesrollen när man går hem för dagen?

Troligtvis inte. Precis som en full journalist på krogen förblir en journalist som snappar upp mer än du tror slutar polisen inte att tänka som en polis bara för att han står i blommiga badbrallor och grillar chorizo i grannens trädgård. Eller som en krogvakt sa för ett litet tag sedan: ”Det är inte kul att gå ut längre, efter att ha hjälpt vakterna att kasta ut tre bråkiga gäster fick jag nog och gick hem”. Du är inte ditt jobb men ditt jobb är helt klart du.

Därför är det oroväckande att vi tycker synd om polisaspiranten. En polis är en värre sorts människa i våra ögon, en förlorad själ. Det är inte hjältarna som offrar sig för samhället som tar på sig blå uniform, det är maktmissbrukarna med tvivelaktiga åsikter. Det fåtal vettiga som söker sig till poliskåren förstörs av kollektivets normer förr eller senare.

Det här är bara fördomar. Mina fördomar, kanske även dina fördomar men helt klart mångas fördomar. Efter att gång på gång ha sett skräckexempel från övervakningskameror och dylikt där poliser missbrukar sin makt för att sedan gå fria, där poliser kränker civilas integritet istället för att försvara den, är det inte konstigt att man är osunt rädd för lagens stora väktare.

Man behöver inte vara invandrare i Rosengård för att nära helt fel sorts respekt för polis och rättsväsende. Snuten har blivit klassens terrormobbare och om senaste tidens skräckexempel från Malmö inte kan leda till ett ordentligt uppvaknande hos ansvariga politiker vet jag inte vad som kan. Till dess: If you see a cop – warn a brother.