Dynamiska

Tv med samvete

Jag kollar på ett avsnitt av Kitchen Nightmares med Gordon Ramsay, duracellkocken med en feja som mest ser ut som en grovhackad lök, snubben som alltid verkar vakna på fel sida. Han ska rädda en restaurang i kris, men det slutar med att han köper en vigselring till kocken, indirekt tvingar honom att fria, slänger dit en präst och paret gifter sig inom en timma i restaurangen. Han har känt dom i en vecka. Och helt plötsligt handlar det inte om mat längre. Utan om hur långt människor är beredda att gå för bra tv.

Jag tror allt började på allvar med dokusåporna, när vanliga människor integrerades i det liv som är tv. Först kom Robinson och sen ballade det ur på allvar. Hela tiden mer extremt. Ständigt mer hud som ska visas. Och varför inte göra en variant där en kändis ska hitta kärlek framför kamerorna. Spontant och bra. USA lanserar Tila Tequila (inne på andra säsongen för övrigt, hon kan ju inte bli lycklig när tittarsiffrorna är i taket och Sverige kontrar med Linda Rosing. Bonde söker fru, miljonär söker golddigger och what’s his face söker random het brud att svina med.

”Men byt kanal då, du behöver ju inte titta?” Helt rätt, men saken är den att jag inte vill behöva blunda heller.

Jag har nämligen inte ens en tv. Ändå matas jag med information om vilken mjölk bonde-Jan helst föredrar, vilken som är Rosings favoritfärg och hur många skamliga förslag Idol-fejorna får. På något sätt sipprar det in trots att jag inte är intresserad på något sätt. Däri ligger det diaboliskt geniala i tv-producenternas plan. De vet att människor engagerar sig i människor. Och det som engagerar, det säljer.

Det är därför vi får en relation till karaktärerna i våra favoritserier. Känslan av att kunna relatera. Sen spelar det ingen roll om karaktären ifråga är i ett fängelse med en sinnrikt tatuerad ritning på kroppen eller om de mest partar runt och sippar cris i jacuzzis. Det viktiga är att vi vill se nästa avsnitt. Identifikation är allt.

Allt oftare känns det som att vi håller på att bli våra serier. De är lättillgängliga, engagerande och ett grymt samtalsämne. En gemensam nämnare. Något att bygga ett förhållande på rentav. Och den utvecklingen känns inte sund. Till sist kommer hela vårt samhälle vara en gigantisk dokusåpa där vi går runt och spelar roller. Truman showish. För vem är sig själv framför kameran, ärligt talat?

Det jag efterlyser är inte en censur, det känns inte alls särskilt 2000-tal. Nej, istället kanske bara något så enkelt som sunt förnuft. Tv med samvete. Annars kanske vår nästa realityshow blir ”Barn söker barndom” i en utopi nära dig.

Samma tid. Samma kanal.