Dynamiska

Min askkropp och jag

Du brukade säga att jag var vacker. Och jag trodde dig. Nästan varje gång. Ett år och en livstid senare orkar inte killen i den där bedrägliga spegeln ljuga för sig själv längre.

Insikten kommer till mig när jag springer ett varv runt sjön. Det är första gången på ett tag. Antar att jag varit upptagen med det där folk kallar att leva livet. I början märks ingen skillnad, mina fotbollslår trummar på som vanligt. De har jagat så mycket boll att jag aldrig kommer kunna åla mig in i de där fina smala popbrallorna.

Allt känns rätt fint, kroppen känns bra och solen skiner. All good in the hood. Men efter dryga två kilometer i helt okej tempo händer något. Det börjar göra ont i lungorna. I magen. I hjärtat. I huvudet. Jag förstår ingenting, det är en helt ny känsla. Jag får klökningar, börjar hosta och mitt synfält blir suddigt. Min kropp hatar mig.

Fuck you Anton säger den.

Fuck you och allt du utsätter mig för. Jag känner inte igen dig längre. Du brukade lägga dig i tid, cykla till och från skolan, äta på fasta tider, träna sju gånger i veckan och läsa mängder med böcker. Nu har du sett soluppgången fyra dagar den här veckan. Full dessutom. När du blir trött dricker du kaffe, när du blir rastlös röker du, ibland är det allt du får i dig på en dag. Du tackar aldrig nej till fest och dansar så jävla våldsamt att du har träningsvärk i tre dagar efteråt. Du sover sju timmar på tre dagar och arbetar 24 timmar i sträck. När du arbetat färdigt drar du på efterfest. Förstår du inte vad du gör med mig? Man kan inte leva ett helt liv på gränsen Anton.

Min askkropp och jag hostar oss i mål. Allt dunkar, värker och spränger. Går in i omklädningsrummet. Från spegeln tittar en ynklig skapelse tillbaks. Hålögd, svettig och utmärglad med rödsprängda ögon. Straight outta Auschwitz. Jag vet inte vad som är värst; hur vi ser ut eller hur vi mår. Kanske är det värsta av allt att jag mot slutet av dagen ändå tycker att det är värt det.

Förlåt mig min askkropp, men jag vet helt enkelt inte hur man lever livet imorgon. Antar att jag inte är redo att växa upp i dig riktigt än.