Dynamiska

När solen kom

Vi klättrade upp för vad som kändes som hundratals brandtrappsteg gjorda för tusentals småbarnsfötter. Just in case of emergency. Det är nog så här det känns att växa upp i en småstad sa den andre. Jag såg ut över stan och förstod precis vad han menade. Allt jag såg kändes ju som mitt. Hjärtat av landet där solen vanligtvis aldrig lyser, lejonkungens förbjudna domän. Landet där expediten inte bjuder på 50 öre när man står med elva och femtio och suktar efter lite coca-cola.

Och det kändes så bra. Människans habegär och vilja att äga allt och alla kunde inte bli tydligare. Eller så var det mitt oerhört starka behov av att tillhöra något som sa sitt.

Vårvinden påminde oss om att den tänkte leka vinter så fort solen helt försvunnit och vi klättrade ner. Utsikten försvann men bilden fanns kvar och den natten drömde jag att jag var en fågel; en falk eller kanske en hök. Att jag svävade fram över den där gudsförgätna hålan någon gömt bakom en mur av skog och en vallgrav av sjöar. Att allt jag såg var justmitt och att det var jag som hade byggt det. Till och med den där fula betongklumpen vid båtmanstorget.

Varför syns månen ibland på klarblå himmel och varför är livet alltid lite lättare att leva när man är på festival? De riktigt stora frågorna gästspelade som vanligt i konversationerna av mer världsligt slag. Fan vilken player du har blivit. Solen lyste och jag påpekade att det faktiskt nästan är vår nu, att jag är som alla andra, fast utan riktig förmåga att älska.

Jag har ju sagt att vi bara uttrycker känslor när vi ser på melodifestivalen. Minns du inte det?

Undra hur många gånger man gått runt den här sjön sa den andre, bara för att byta samtalsämne. Men miljontals promenader snabbspolades i bådas huvuden och ögonblicket följdes av tystnad.

Ska vi gå den här vägen istället? Jag nickade och vi svängde av.

Jo visst min vän, alla vägar leder verkligen till sjön.

Men man kan faktiskt gå i motsatt riktning också.