Dynamiska

the pretender

Kylig nattluft mot bar hud lätt rodnad av vårsolen. Alkohol som dämpar sinnen förstärkta av vackra människor och bra musik. Återföreningar på balkongen med stengolv. Han förklarar att han känner sig oslagbar där. Som att allt kan hända, som att allt är möjligt. Jag känner mest att allt verkligen är på riktigt och inte på låtsas. Som att skriva på papper istället för i word. Som allt man aldrig gör.

Som att städa ens rum som mest bara är som ett tusen år gammalt snäckskal som inte fattat att det är tomt. Innan täckte några filmaffischer och en mörkblå väggbonad merparten av väggarna. Det var fint att öppna ögonen på morgonen och se en tolvårig natalie portman sikta på en med pistol i hand och nallebjörn i knät. Att bli påmind om hur bra hon var redan då.

Jag rev ner allt det där. Inte för att jag var trött på det, tvärtom, men tapeten förstörde allt. För att den är gul och ful och för att det inte spelar någon roll hur mycket man försöker täcka över någonting sådant.
En ful tapet täckt med affischer är fortfarande en ful tapet, dold as it may be.

Därför är det höjden av ironi att jag nu när affischerna är bortplockade någorlunda hade kunnat se natalie där på väggen och inte bara en färgfläck på en spygul vägg. Optikern förklarade att ögat dragit ihop sig på grund av infektionen och att det är därför jag kan se lite bättre. Att det blir sämre igen när infektionen går över.

Höjden av ironi att jag måste må dåligt för att må bra.

Jag hittade min gamla mobil i det där snäckskalet till rum, en mobil med allting kvar; sms från svunna människor och bilder på solbrända kinder. Det var som att hitta en relik och jag tänkte att det inte finns någonting i det där rummet som andas nutid. Allt är minnen från igår.

Minnen från då som leder fram till idag. Kärleksliv i sin obefintlighet, människor som inte betyder något i ett hav av människor som hade kunnat betyda allt. Missförstådda själar för enkla för att jag ska orka bry mig och svåra typer som är alldeles för lätta att förstå.

Kylig kvällsluft mot strumplösa fötter och doften av nyklippt gräs som letar sig in genom vidöppna fönster. Musik som förstärker sinnen, dämpade sinnen som gjort allt för att inte känna värme och nu har det blivit kallt för evigt.

Fjärilar gör sig bäst på film, inte i magen, tänker han och skrattar.

För det är ju som lättast när det bara är på låtsas, fejkat as it may be.