Dynamiska

En kromosom mer att älska

”Vad vill du att vi kallar din bror – funktionshindrad eller utvecklingsstörd?” Mitt svar är alltid detsamma; ”Pröva med Love, det är hans namn”

För lite mer än fjorton år sedan föddes min bror med Down Syndrom. Då var jag sex bast och ganska ointresserad av vad morsan och farsan så finkänsligt försökte förklara. Det var något om kromosomer och att Love inte var som alla andra. Just då kunde jag inte bry mig mindre, jag hade precis fått en lillebror. Jag bryr mig lika lite idag. Inget funktionshinder i världen hindrar brotherlove.

Jag växte upp i Älmhult och i Loves fall tror jag det var en fördel att växa upp i ett mindre samhälle. Alla visste vem han var och det var inget konstigt med det. På mellanstadiet kom en ny kille till min klass och drog något plumpt skämt om mongoloida. Jag flippade direkt och tryckte upp killen mot en vägg. Mellanstadielogiken är så enkel på det sättet; är man stark och bra på fotboll så lyssnar folk på dig. Ingen drog sådana skämt efter det.

Det är inte min mening att hänga upp mig på enstaka ord, jag skulle aldrig orka gå runt och peka finger ett helt liv. Utan det är mer vad ord gör, i mitt fall förminskar det min bror till hans funktionshinder utan att han får en chans. Man lyssnar på en individ men inte på ett mongo – när ett ord integreras i ett språk blir det norm, och det som blir norm ifrågasätts inte. Den utvecklingen kommer att fortsätta om folk runtomkring inte reagerar och tänker till. Det man uppnår i en småstad är helt enkelt avdramatiseringen – Love är Antons bror och en skön kille. Man ser personen istället för funktionshindret.

Normalstörda människor, som jag kallar oss utan ett extra kromosompar, blir alltid rädda för det som undviker från normen. Rädsla leder till osäkerhet vilket i sin tur leder till ett ganska skumt bemötande. Vissa tror att reaktionen som förväntas av dem är att tycka synd om personen ifråga och lägger sig till med nån gullröst som mest lämpar sig för barn eller hundar. ”Varför pratar du så konstigt?” frågar Love. ”Ehh. Ja. Ehh. Det vet jag inte.” Sen brukar det bli bättre samtal. Det är inte rösten som behöver ändras, utan språket.

Love bryr sig inte om det där, socialt spel och ironi tycker han är larvigt. Han oroar sig inte för framtiden, vad han ska gå på gymnasiet eller bo i för stad. Ena dagen vill han bli pilot, nästa DJ eller matador. Han är den friaste människa jag känner, ingen lever mer i nuet än Love. Livet är impuls och vilja. Och så länge det finns en boll, ett mål och en bror att lira med är det en bra dag.

Sån är Love, min bror med en kromosom mer att älska.