Dynamiska

siestaeffekten

Alla som sväljer kommer hitåt! En gäll nästan hormonstinn tonårsröst med skånsk brytning dränker tältgrannens fyllesnarkningar. Fnitter uppstår lite längre bort och en något mer feminin men likväl irriterande skånsk stämma svarar att hon faktiskt har något som måste hämtas just i sväljarcampet, men att hennes närvaro inte alls behöver betyda något. Hon låter som 15 och man kan nästan undra om hon verkligen testat. Det är trots allt inte spettekaga vi snackar om.

För tredje året i rad begav vi oss till Sveriges antagligen yngsta festival, nere i norra skåneland i sverigedemokraternas oheliga näste Hässleholm. Siesta. Och vi visste liksom att det skulle vara yngre än någonsin. Vi kände oss för gamla på den där festivalen för tre år sedan och tro det eller ej men inte ens växjöbor växer baklänges. Vi var lite för gamla det här året också.

Tidigare har detta dock inte varit något problem. Man har supit sig redlös och däckat i några timmar och sedan fortsatt och skabbigheten har varit ett faktum redan efter första kvällen och så har man hållit på i några dagar och sedan sovit hela vägen hem.
Jag försökte med detta även i år, men föll efter tre dagar. Det var inte kul längre, det var inte skönt längre, det var inte fest längre. Tre dagar och en kille som inte ens fyllt 21 var tvungen att ge upp.

Det är allmän kunskap att allt som är roligt blir blasé förr eller senare, så klart vet jag det. Några tusen dryga skåningar håller inte som festsällskap i längden hur mycket jag än älskar när de säger ”guuuueeellää” (gullet)

och ”puuöös i jööömsken” (varför säger man puss i ljumsken anyway?)

De håller inte som festsällskap när deras bild av festivalstämning är knivade tält och magnus uggla. Inte ens magnus dotter gillar hans musik och ingen vid sina sinnes fulla bruk kan se poängen med att skära sönder andras tält.

Jag vet inte vad det är för detalj som fattas för att man ska orka med. Lyxigare tält, bättre liggunderlag eller kanske fler varma plagg så att man slipper vakna i feberfrossa dagen efter att allt är över. Det skulle säkert hjälpa lite men på det stora hela fattas något mer.

För jag har helt enkelt tröttnat på att sitta på Hässleholms största fik och lyssna på när svennebananer snackar skit om invandrare. Charmen med Siestafestivalen och allt som hör till har försvunnit och med den har drömmen om en tradition av hässleholmsfestivalande slocknat och tackat för sig.
Siesta är över. And this cat ain’t going back.