Dynamiska

It takes two to tandem

När man åker bil är det bara tre dofter som flyger in genom vindrutan. Pappersbruk. Gödsel. Och gatukök. Deppigt värre. Ett biltak stänger ute regnet. Men även upplevelsen. Det här är ett utdrag ur Dagbok från en tandemcykel.

Det var du, jag och en tandemcykel med en växel. Två utslitna sadlar som långsamt och metodiskt åt sig in i röven. De lossnade nästan med ett plopp! när vi klev av. Vi har inte körkort, men vi har skjuts. Eller brukar ha i alla fall. Men just den här gången skulle ingen annan till Österlen. Så vi cyklade.

Vi hade lite svårt att hitta ut ur Växjö, men vi lärde oss snabbt att lita på Vägen och Intuitionen. Tjugoen mil är 21 000 meter är 42 000 tramptag på vår cykel som förde mer oväsen än alla hybridbilar som passerade oss tillsammans. Men vi var i alla fall mer klimatsmarta.

Honungsburken, Rostmagneten, Buntbandsexpressen, Gnisselblixten, Tanders och alla andra namn vi kallade vårt fordon. Tror vi döpte den till Aset till sist. Andra cyklister flög förbi på millimetertunna däck med pedaler där man spänner fast sina fotriktiga cykelskor iklädda tighta cykelbyxor i material som andas. Och där kämpade vi med våra ballongdäck, utslitna dojjor och bara kroppar så när som på shorts som du givetvis slitit sönder i grenen. Ändå var det inget snack om vilka som hade roligast. De log drömmande mot oss och verkade minnas. Kanske en tid när man inte cyklade för sig själv på ödsliga lantvägar.

Det fanns ingen morsa med oss som kunde laga hål och plåstra om skavsår. Och det fanns ingen farsa eller KarlaKarl som kunde fixa kedjan när den slets av på mitten. Eller när pakethållaren knäcktes i fårhagen. Ivriga får som målbrottsbräkte runt oss. ”En vanlig kväll på DeLuxe” sa du. Men vi hade varandra och verktyg vi inte kunde namnet på men lärde oss använda ändå. Kedjan hoppade varje halvmil. Jag tvingades hålla cykelväskorna längre sträckor. Men vi rörde oss framåt.

Och kvällarna kom. Vi sprang ut i mörka kalla sjöar, lagade gourmetkäk på ett spritkök och lyssnade på tystnaden. Sen blev det inte särskilt mycket mer pretto. Vi tänkte grilla pinnbröd och lira yatzy i Åhus, istället blev vi nästan tagna av polisen och hamnade mitt i ett skånskt sommarstugeinferno där vi drack kaffekask och polsk öl med några 50+are. Ett kvinnligt handbollslag satt intill men vi tyckte det var dålig sed att ragga upp våra värdars döttrar. Och det var dessutom roligare att sjunga Mora Träsk än att lyssna på tonårsfnitter.

Vi cyklade in i jordgubbsland som försåg med oss flera liter av det godaste, det som är gratis. Vi passerade lanthandlar med självservering där en cider räddade livet på oss. Det var bara två backar vi tvingades ge upp i, våra lår hatade oss för vår envishet. Våra egon älskade oss.

Och vi kom fram. Havet log mot oss. Du kastade dig ut i vågorna och jag dansade rakt in i en afrikansk trumslagare. Resans första regndroppar föll över oss. Det kändes fint. Vi har besegrat svårigheter, andats in landet där vi lever och mött människorna som delar arealen med oss. Och jag kan varenda kvadratcentimeter på din rygg nu. Min kamrat.

It takes two to tandem.