Dynamiska

en gammal sång

Fest är inte höjden av liv, det är höjden av flykt och när du insett att bakfylla är det enda du har kvar att skriva om och när du insett att du aldrig haft sex kär blir tanken bara ett ljudlöst ord över sms i augustinatten. Skitliv.

Jag blir glad av att få läsa om naivitet på ungsidorna för jag vet att även vi var där – upprepade andras ord och tankar med halvkassa formuleringar och syftningsfel och tänkte att shit vad vi är djupa. Glad för att det kändes som på riktigt, att det var äkta kärlek och okonstlad frustration. Inte förbittrad insikt och överdoserad verklighet.

Vi måste uppleva för att förmedla och nog upplever vi, mer än de flesta och galnare än resten. Men när allt försvinner i dimman och när minnen bleknar likt drömmen du nästan kommer ihåg men ändå inte, finns bara fylleångesten kvar och allt vi frågar oss är hur vi tänkte, vad vi gjorde och varför ingen sa åt oss att sluta innan det var för sent.

Så likt marcus birro, som bara skriver om 70-talister i melankoliskt sinnelag, skriver jag om fylleångest och avtrubbad likgiltighet, om ett liv utan mening och en tillvaro utan närvaro.
Jag har blivit en blek piratkopia av det jag såg ner på, en sämre variant av något som aldrig var bra från första början.

Jag kommer att dra vidare, tämligen snart. Antagligen fortsätta tänka på fel saker, fortsätta ta felaktiga beslut. Men jag hoppas att i takt med att jag går sönder, bit för bit, hittar jag ändå substans, en mening att klamra sig fast vid och något att se fram emot mer än nästa rus.
Det är allt jag vågar hoppas på om än inte begär.