Dynamiska

när tiden stannade

”jag är rädd”
för vadå, svarar jag
”för att jag inte ska få dricka fläderblomssaft igen, på balkongen när allting blommar och våren känns i luften. minns du när vi brukade springa mellan trädgårdarna i kvarteret, kasta vattenballonger som fick asfalten att lukta avdunstat vatten och sommar? jag är rädd för att aldrig få känna den där doften av sommarregn igen.”
jag minns alltför väl. villkorslöshet, ansvarsfrihet och lycka som aldrig sinade, glädje som aldrig tog slut.
när blev vi så dumma att vi fick för oss att det var en bra idé att växa upp? min fråga hänger kvar i luften i flera sekunder, i en evighet.

”har du cigg? jag bjuder igen senare”. han flinar brett som om han dragit tidernas bästa vits eller reciterat monty python, och jag kan inte låta bli att le tillbaks, men jag förstår att han egentligen bara vill undvika frågan.
det är klart att jag har, duger en benson åt herrn? vi tänder varsin i andakt och tänker på hur ciggtändande kan vara det närmaste vi ateister någonsin kommer till ritualutövande och religion.
rökning dödar sägs det, vi kanske borde sluta, säger jag med hans tidigare skämt färskt i minnet. men ingen ler och det sista av ciggen röks upp i tystnad.

”på något sätt visste jag fan att det skulle bli så här. det är karma, det är fan ta mig karma.” Jag tänker säga att han har fel, förklara att inget vi någonsin gjort förtjänar sådan vedergällning, men en hård, menande blick säger åt mig att hålla käft. Att det inte är läge för halvhjärtade lögner som ändå ingen tar på allvar.

av allt i hela världen, vad ångrar du mest? vad vill du helst göra ogjort? min fråga följs av ett tomrum, ånger och ängslan över att frågan någonsin ställts.

”du vet när tiden stod still, när vi satt i timmar med varsin whisky efter världens längsta dygn, kontemplerade och filosoferade och inte ens solen kunde få oss att lämna vår tidskapsel, vår bubbla. vi skulle ha stannat där, struntat i sökandet, jakten efter det där extra.
jag ångrar att vi inte stod still när tiden själv stod still. Det var ju det vi sökte efter all along”

kraftansträngningen det innebar att säga så mycket fick honom att hosta kraftigt av obehag och dödsångest.
”lovar du att ta hand om syrran? hon kommer att behöva dig mer än någonsin nu.”
klart jag lovar, svarar jag, och tillägger efter en viss tvekan i ett sista försök att vara lite rolig:

ser du ljuset nu?

”Ja brorsan, jag ser ljuset.”