Dynamiska

känns som någonstans

Ingenting känns som på riktigt här. Skyfallen du bara trodde existerade på film. Åskvädret som river hus och gör natt till dag.Solen som hånar oss genom att ta genvägen genom ozonskiktet och som straffar såväl syndande bilister som oskyldiga skoningslöst. Bränner, frustrerar, dödar.

Och det här kallar de vår. Ord du vet att du har skrivit förut. Bara aldrig i oktober.

Det sägs att det är upplevelserna som gör livet värt att leva, att de är nycklarna till lycka.
Men de gör också allt lite svårare att förstå.

Varför folk tar kokain eller varför det finns de som inte har råd att göra det när skräpet bara kostar en hundring. Varför du inte kan gå hem en tidig morgon från ett uteställe utan att få en 15 årings pistolkolv slagen i bakhuvudet och pengarna plockade av en annan med kniv.

Inte sällan skriver jag om sådant som inte är självupplevt. Men händelserna är ofta oroväckande nära. En pensionerad sjömans panikslagna blick när han förklarar att vi minsann vandrat fel och tagit oceaner av vatten över huvudet får en att tänka – borde jag inte bli rädd snart?

Men det fungerar inte så. Hjälpare oroar sig aldrig för det i sin egen atmosfär, vi lever ständigt i tanken hos det utom räckhåll. Hos dem vi så gärna vill ta i men inte kan.

Det handlar inte lika mycket om ”gräset-är-grönare”-tänk som om ren och skär hjälplöshet och det är det och inget annat som gör upplevandet svårt när de dina gör sig påminda.

Det som gör att det ibland känns på låtsas när allt i allra högsta grad är på riktigt.