Dynamiska

Tvivel är det enda jag litar på

Jag är en pojke som är tillsammans med en penna. Ibland kommer vi överens. Oftast inte. Den sårar mig, jag ignorerar den. Ändå dras vi till varandra, gång på gång. Vi är två älskande som kanske inte borde vara ett par men som inte kan leva utan varandra. Det gör lika ont varje gång vi gör slut. Här är vår historia so far.

Jag är tolv år och vinner en novelltävling. En Fantasyroman som aldrig blev mer än just en novell. Men det säger jag inte till någon. Nån författare som tydligen är stor i små sammanhang kommer och tar min hand. Säger att jag är lovande. Egot växer. Det var stort innan, nu når det oanade höjder. Tror jag är bättre bara för att jag kan förklara ord som ”patriarkal maktstruktur” och ”existensminimum”. Tror jag är ett stjärnskott. En protegé.

Morsan drar med mig på Poetry slam. En ung kvinna trollbinder mig med sin melodiska mesmer. Sjunger så fint med sina poesitungor. Och hon har de vackraste brösten en trettonåring sett. Springer hem och börjar genast öva. Läser upp mina grötrim högt, intensivt och går verkligen in för att intonationen ska vara perfekt. Morsan kommer inrusande med panik i ögonen, redo att ge mig en rejäl Heimlichmanöver så att jag får ut det där som sitter i min hals. Men jag hyperventilerar fram att .. jag .. bara .. skapar .. mamma!

En pubertet senare är jag sexton år och blir publicerad i Färdlektyr. Det borde kännas bra men det är den sämsta dikt jag någonsin skrivit. Egot knäcks på mitten, karatestyle. Aouch.

Går på min lillebrors skolavslutning och lyssnar på en autistisk kille som läser sina dikter. Han läser ”Augustidröm. Pappa har inget hår längre men det gör inget när han dyker under vattnet och lyfter upp mig i himlen.” Jag är helt hänförd. Och fruktansvärt svartsjuk. Min skitpoesi fick spö på en skolavslutning. Just like that. Jag försöker härma hans stil men det känns så fel. Jag är en ganska normalstörd pojke visar det sig. Med ett skrämmande normalstört språk. Fan.

Ett år går. Jag bor i en källare, min första lägenhet. Lever på kaffe och cigg, läser mängder med böcker. Lever myten om mig själv. Påhittad av mig själv. Jag läser Sonja Åkesson och får för mig att jag ska skriva min generations bästa genusroman. En ung man som skriver om hur samhället behandlar kvinnor. Genialt. Kommer på att jag själv aldrig blivit orättvist behandlad, haft mens, blivit gravid eller erbjudits sämre lönevillkor på grund av mitt kön. Inser att jag inte har någonting att skriva om. Fan.

Jag läser Bob Hansson och får snabbt en mancrush. Läser allt, läser intensivt. Dricker nikotin och röker kaffefilter. Skriver helt fantastiska dikter. Om man heter Bob Hansson alltså. Och har skrivit dem själv. Nu är det inte så. Nu är de mina. Fan.

Nu är jag tjugoett. Och det är så lite jag vet om hur det är att vara människa. Trots att jag själv är en.

Ridå.

Och tvivel är det enda jag litar på.