Dynamiska

the beat that my heart skipped

”Fastna aldrig i skiten, lova mig det. Du är för fin, för bra. En fin kille you hear? Fastna inte.” Ögonen är fylleglansiga, oljudet i periferin öronbedövande och caipirinhan på bordet alldeles för stark. Bartendern hade i för mycket socker också.Men jag förstår att hon inte bullshittar. Det här är på riktigt, för henne kan det inte bli mer äkta, vackert och på dödligt allvar. Fastna aldrig.

”Du måste prova H, jag skämtar inte, du måste! Det är så jävla bra, slår allt. Allt verkligen. Fuck. Menar det, allt. Lova att du provar, vi måste ta. Inte idag men sen, vi måste.”
Europeisk indierock spelas i baren och tjejen på 1.60 har rutig basker och irländska fyrklöver över hela skjortan. Hon ringde sin chef minuten innan och frågade vad de skulle ta för whiskyn överst på hyllan. ”It’s 30 for all these, 25 for the others”. Chefen hade inte heller koll och plånboken bara tackar och tar emot. Det är tisdag-something och jag må röka den kvällen, dricka för mycket öl och whisky så som puto gringos har en tendens att göra, men jag knarkar inte. ”Tack du vet, tack verkligen. Men nej tack.”

”Visste du att det gick månader då hon rökte på varenda dag? Vem hade kunnat tro, vem hade kunnat tänka sig? Och hon har provat allt, vet du igår kom hon hem fem timmar efter oss andra. 10 på morgonen. Hon hade varit i en park hela natten, pundat, hela morgonen. Tänk så överraskade vi blev. Som hon förvånar.”
Jag häller upp lite mer Quilmes Cristal till brädden i bådas glas, låter skumkronan som ändå inte smakar någonting i det här landet lägga sig på toppen av den gyllengula drycken, mest av ren vana. Sedan skrattar vi, lyssnar på svensk musik på en norsk dator och diskuterar filosofi, kärlek och hur levande människor kan vara.

”Det var så jävla sjukt H. Vi trodde bara att det var gräs. Eller, de sa att det var mer men hur kunde vi veta? Och du skulle sett honom H, du skulle. Sett. Så aggressiv, så..jag har aldrig sett något liknande. Han var på alla. Alla du vet, till och med mig. Helt sjukt. Fan vad vi skrattade.” Vi vaknar någon timme senare av en duns på motorhuven. Det är kallt ute och vindrutan har immat igen men det går att skönja grabben som ligger där. Småfrusen, blek och ganska dragen. ”Gå och sov i tältet, det här är en ford escort, du får inte plats. Gå till tältet. Sov. Gå.”

”Det var på en toalett, från en kille i rullstol. Han satt där, det kostade knappt något och jag vet inte varför men det verkade vettigt just då. Fyra korta linor var. Du vet, på en plånbok. Med chilensk sedel. Det verkade så vettigt då. Jag blev sjukt paranoid, trodde alla skulle blåsa mig. Luras, du vet, blåsa mig. Blev arg misstänksam skällde ut en uteliggare en till flera stycken. Gav bort påsen med det som var kvar, ganska mycket, ville bli av med, aldrig se skiten igen. Han fick ett par cigg också, borde ändå sluta. Om jag ångrar mig? Nej eller alltså.. kanske inte borde ha gjort det just där. Okänd miljö du vet. Okänd. Blev lite paranoid. Lite.” Det är jag själv som berättar den här gången och jag skämtar om det och de andra skrattar lite. Skrattar mycket, så där med ögon som tåras.

Berättelsen är komisk, rolig ganska störd och vi skrattar och jag ler utåt och gråter inåt blir kall och full av ångest ångest ångest och regret.

Droger sägs vara lite som en bra låt som påminner dig om något, en känsla, plats eller person. Får dig att må bra eller bli ledsen. Får dig att känna, tänka, se. Det är därför du fastnar. För att du sätter allt på repeat.

Och det är kanske därför jag inte fastnat eller tänker ta något igen.
För min låt, min drog, den finns redan där. Den ligger redan och spelas. Om och om igen.
Jag har Here comes the flood på repeat och en klok flickas eviga ord i mitt huvud och det gör det så enkelt att bara säga det jag borde sagt från första början om och om igen.

“Jag har redan mitt du vet, så tack verkligen, tack.”

Men nej tack.