Dynamiska

en annan jul

På en öde strand i Uruguay ligger en kille på rygg i den fortfarande solvarma sanden och tittar på stjärnorna. Särskilt mycket tittar han på de stjärnor som han inte sett förut; de som har varit osynliga fram tills nu.

Så fascinerad och tagen av spektaklet är pojken – ja, pojke för nu känner han sig liten – att han inte märker den gamla hunden som haltat ner på stranden och satt sig bredvid.

”Du tror att du har sett så mycket” säger hunden och fnyser föraktfullt.

- En talande hund! Drömmer jag?

Men hunden besvarar inte pojkens onödiga fråga utan möter bara hans hundögon med sina.

”Vet du vad det är för likhet mellan verklighet och dröm?”

- Nej please, do tell, snäser pojken som tröttnat på den raggiga hundens arroganta sätt.

”Båda har en tendens att alltid spåra ur.”

På en gata i Buenos Aires ramlar en back läsk av en lastbil och landar med ett brak precis jämte en hund. Hunden är liten och blir skrämd alldeles från vettet sliter sig från sitt koppel och flyr i panik. I ilfart rusar den lilla hunden ut på gatan, iväg planlöst mållöst och i förtvivlan förfäran och med höga utrop jagar Argentina efter.

Barn med glassar, gamla med käppar, rika i kostym och fattiga utan skor, alla försöker de förhindra hunden från att försvinna för evigt bland stadens alla gator.

Där på samma gata i Buenos Aires går också en svensk som druckit ett par öl för mycket kvällen innan. Han ser hunden springa förbi precis så där fort som han minns att hunden Milou kunde springa när Tintin var i fara. Han ser också den osannolika och omåttligt komiska skaran hundinhämtare jaga efter och han tänker, så där småcyniskt som trötta svenskar brukar tänka när de är bakis,

att det enda folk här har gemensamt, det är fan deras hundar.

En julaftonsmorgon – hur nu en afton egentligen kan ha en morgon – vaknar killen upp mellan två snygga norskor i en stor dubbelsäng i ett mörkt enkelrum. En söt kattunge har hoppat upp i sängen och väckt alla så där som katter bruka göra när de inte har något bättre för sig.

Killen tycker att kattungen påminner honom lite om katten där hemma och han tänker att det här måste vara världens bästa julaftonsmorgon men en timme senare har han behövt ta farväl från en nära vän och fått höra att en annan, om än avsevärt mycket äldre, gått och dött.

Då känner han att,

”tji fick jag, den här morgonen var inte alls så himlans bra”

och han tänker att hunden,

ni vet den på stranden

han var nog inte så tokig ändå,

för dröm och verklighet alike

förr eller senare spårar livet trots allt alltid ur.