Dynamiska

to live in vain

We are the freaks.

Du smakar på orden och känner kahlúan och smirnoffen förena sig på tungan. Inser att det är white russian du smakar.

Inga jävla ord.

The Freaks är vår låt. Ni känner till fenomenet. Ni vet, alla gulliga kärlekspar har en. Den dyker upp när ni är i ett större sammanhang, kanske på krogen eller på stan.

”Hör du? Det är min och robins låt! Hör du?”.

Ja, jag hör. Och det är inget mirakel att radion spelar er låt när ni valt nummer två på svensktoppen till just ”er låt”. Ursäkta, sorry, verkligen ledsen. Men du är en idiot.

Jag och Anton är inga idioter. Vi är två normalsjuka normalnedsupna normalblonda pojkar som gillar tjejer. mycket. Vi är straight liksom. Men vi har levt ihop i fem månader och har utbrist ”det här är ju vår låt!” fler gånger än vad ett normalkärt normalpar hinner göra under en normallångt normalliv.

Och jag vet att det är allt annat än normalt.

Men det är vackert. Som så mycket annat mellan oss.

Livet stöpte oss i samma form och vare sig vi ville det eller inte förenades vi med blod, svett och tårar i en allians av självinsikt och samförstånd. Av dygnslånga samtal om vart gränsen egentligen går.

Den hårfina gränsen mellan stolthet och självgodhet. Mellan ödmjukhet och nedvärdering. Mellan att vara fin och att vara ett svin.

Vi sprang ifrån beväpnade gäng, släpade varandra in på okända sjukhus med läkare som bara pratade tyska vi inte förstod och som ställde diagnosen över google translate. Den förstod vi inte heller.

Vi delade kvinnliga famnar och dagdrömde oss bort till främmande hamnar och vi självdog både en och tusen gånger i alla dess former och pånyttföddes som två nya pojkar, som två skägglösa män.

Vi kom på nytt ut i världen likt spädbarn som pressats ut i händerna på en främling i vit rock. Men där barnet så gärna vill utbrista ett ringande ”hallåå!” och hindras i form av en oförmåga att bilda ord kan jag och Anton istället briljera. Här hindras ingenting.

För vi kan det där med ord. Vi kan vifta med armarna och gallskrika ”hallå!” för allt vad lungorna bär vare sig de går på halvkapacitet eller ej och vi kan uppmärksamma världen om att ”för fan titta hit här är vi och där är ni och tillsammans kan vi uträtta stordåd tillsammans är vi smarta ja tillsammans är vi bra.”

För det är ungefär vad vi gör och precis vad vi är. Bra.

På ett ödmjukt sätt så klart.

I dagarna försökte en firma vid namn STA Travel ta Anton ifrån mig. De ignorerade mail, ljög oss rakt upp i ansiktet och gjorde ombokningar av våra flygbiljetter till synes omöjliga. Men vi slog dem. Vi ropade ”hallå!” tvärs över atlanten hem till småland och tack vare fina föräldrar löste sig allt till sist ändå.

Jag slapp göra det här till en smärtsam, sorglig hejdå-krönika och kunde istället ge allt det lyckliga slut som det förtjänar.

Rond 1: Blonde kids on the block – STA 1-0.

Fuck you STA. Fuck you royally.