Dynamiska

shake me like a polaroid picture

Att läsa har alltid varit enkelt för mig. En bra bok i mina händer och jag slukar. 580 sidor Chockdoktrinen på under 24 timmar. Dissekerar. 900 sidor Wheel of Time på knappt ett dygn. Förtär.
Tegelstenar av underverk från tryck till hornhinna på vad som upplevs som ett ögonblick och det som nyss varit många ord på flera papper är nu en del av mig.

Likt viljan att kyssa allting vackert bita lite i underläppen se i ögonen efteråt och känna att jag vet allt du tänker allt du är. Så läser jag.
Med besatthet och  åtrå som ofta gör mig rädd.

Hela min uppväxt har jag också velat skriva. Upptäcka nya ord skapa meningar skapa en mening med min existens. Den drivkraften har gett upphov till mycket skit. Vissa av er vet, resten får tro mig. Men den har också gett upphov till en del bra däribland denna sida.
För jag vill tro att den är bra. Vill att den ska vara.

Men jag har aldrig fått någon att skaka av mina ord. Några har börjat gråta, ja. Många har skrikit, garanterat. Ett fåtal har skrattat. Kanske.

Men jag sitter här och skakar nu. Inte av rädsla inte av avsky men för att det jag nyss läst var så magiskt bra. Papper mot bord penna mot papper penna i min hand och orden blir knappt läsbara.
Tre cigg och en halv liter öl krävdes för att få mig skrivbar och om jag svamlar nu beror det inte på alkohol skulden är inte ciggens.

Ansvaret bär John Ajvide Lindqvist. Alone.

Författaren av Låt den rätte komma in har fått mig att skaka och svamlet ni nu läser är mitt tack. Ett tack till John för att han skriver. Till personen som lämnade hans bok i den här lägenheten i en vacker hamnstad i Chile.  Det är ett stort febrigt tack till alla som skriver bra och till de som har överseende med att jag skriver sämre. Ett tack för att ni trots detta läser nu och jag hoppas önskar vill att ni också en dag fattar att er kreativitet klumpig eller genial också kan vara välkommen här på dynamiska.

Att vår sida inte finns bara för oss. Att den också finns till för er.