Dynamiska

Argentina, du är den vackraste kvinna jag har träffat

Planet sänker sig sakta ner genom molnen. Stockholm och Sverige breder ut sig. Himlen är grå och husen är bruna. Jag misstänker att piloten tagit en tequila för mycket och av misstag tagit oss till Sovjet. Vilket fult jävla land.

Tar tåget från Arlanda och passerar en terminal där tiden står still. En tidning fastfrusen på en bänk med två sidor som fladdrar trött i nordanvinden. Fyra klockor där visarna blivit is. Två järnvägsarbetare som förtvivlat gräver efter spår. Som att resa i en Norénscen. Varför har jag valt att bo här? Varför valde mina föräldrar att föda mig här? Varför kom jag tillbaka?

På andra sidan Atlanten för bara någon vecka och ett liv sedan stod jag på en strand med solen i ögonen och kaffekoppen i handen. Min hostelägare puffade spliff, tog en stadig klunk whiskey och drog iväg på fisketur. ”Du vet att fiskarna kommer bli mycket större av det där va?” sa jag. ”Det är tanken.” sa han.

Under kvällarna stod jag i köketalltidiköket och svängde ihop grytor och soppor. Ett åskväder rullade in med blixtar som oavbrutet skar igenom himlen och lämnade spår därifrån till evigheten. Drack vin, blev mysfull och tänkte att så här, så här skulle livet kunna vara. En tjej ville att jag skulle hjälpa henne bygga en båt, fick erbjudande om att kocka för mat och husrum så länge jag ville. Drack öl, blev skönfull, lyssnade på nya liveband varje kväll och tänkte att så här, så här skulle livet kunna vara.

Jag har aldrig varit så levande som på den här kontinenten. Jag har aldrig varit så död. I Sydamerika finns inga mellanlägen. Min lunga gav upp redan efter två veckor och jag tvingades inse mig besegrad av min egen kropp. Men vägrade ta det lugnt, jag vet inte hur man gör. Skulle inte kunna göra det ändå. Kroppen svarade med att ge mig lunginflammation tre gånger. Som en sista vädjan började jag hosta blod och annat sexigt skit. Vägrade sluta upptäcka men går fortfarande runt med känslan av att inte ha sett någonting.

Och nu åker jag tåg igen. Rakt genom ett vintersverige med en Mariestad som enda ressällskap. Det är den första öl jag dricker sen en vattnig Bud i Atlanta (bara för att jag kunde) och en ännu tunnare Quilmes i Buenos Aires. Den smakar fantastiskt. Och idag skiner solen, jag kan inte fatta att det är samma även på den här sidan halvklotet. Här kan man sitta och njuta av den klockan tolv utan att svettas själen ur kroppen. Människorna är vänliga, ingen verkar intresserad av att stjäla min dator, folk är sjukt långa och jävligt välklädda. Trots att det skiljer femtio fucking grader från vad jag är van vid känner jag mig varm inombords. Snön glittergnistrar inbjudande och jag tänker att så här, så här skulle livet också kunna vara.