Dynamiska

när vägen rämnade

Kan man så ska man. Por que no. Why nooot. Och fuck it.
Listan över motton som styrt mina steg de senaste åren kan göras längre men jag nöjer mig där. Låter fatalismen säga sitt.  Ni tänker kanske att ”så kan man ju inte tänka” och jag vill säga att ”johodå det kan man visst det” men lämnar barnsligheten växer upp och säger istället ”nä inte om man vill leva längre än till 50″.

Men våra val spelar bara roll till en viss gräns. Vi kan vårda våra liv till absurdhet men när jorden bestämmer sig för att skaka sönder en halv nation betyder försiktighet ingenting.  Allt som hindrar oss från att hamna mitt i skiten är ett  till synes slumpmässigt val av resa norrut.

Sådana stunder tappar livet självt all verklighetsförankring och vardagen blir lika surrealistisk som en urspårad saga.
Tänk Tim Burton.

Hundar börjar tala hav börjar ryta Sverige blir en döende dröm framtiden en falnande fantasi och marken under våra fötter rämnar.

Att det krockar med tidpunkten för avsked och förlusten av den ödesbroder som jag delat alla erfarenheter med det senaste halvåret bidrar. Men som Håkan säger kan vi inte alltid vinna vi ibland måste vi förlora. Och det behöver inte vara något dåligt.

Förlusten kan vara något fint en lärdom en insikt eller bara ett bra minne om time well spent.

En vetskap om att våra liv går i olika riktningar från och med nu men att det är helt okej.

För det var aldrig målet som var det viktiga,
Det var vägen dit som var poängen.