Dynamiska

se på luffarn som går där på vägen

”Vet du varför jag ville se dig igen?”

Frågan ställs på português, ett språk som för två veckor sedan var mer främmande än bortre Mongoliet men som på senare tid börjat göra lite sense.

Mitt svar är nekande och hon trycker sina fingrar mot mitt panna och säger:

”För att du är så mycket äldre än 22 här…”

låter ena handen vandra neråt ”..och för att du är så bra med den här…”

lägger den andra över mitt hjärta ”..och för att du är så kall i det här.”

”Varför vill du träffa någon som är kall?” men hon svarar inte med ord bara med en blick och det räcker. Jag förstår. En kille ska inte behöva vara ung och gammal stark och svag bra och dålig på samma gång.

Det finns en gräns mellan att bara vara komplex och att vara en paradox och den passerades långt före jag kom dit jag är nu.

Português makes more sense than me. Bortre Mongoliet är mindre främmande än jag.

Det sägs inte så mycket mer efter det, jag har redan avvisat en kortvarig flykt söderut på ön, och visst, jag tänker på hur härligt det hade varit men också på hur hopplös tanken är. Ensamhet botas inte med en sådan som jag.

Det behövs inte ens förklaras för hon har känt kylan i mitt hjärta och hon vet.

Hon vill ändå fråga hur jag blev så här, vad som hände vad de gjorde med mig.

Men hon tvekar, trevar, tystnar och jag säger inget stirrar bara upp i taket.

Har ändå inga svar.

Jag vill säga att hon precis som jag har försökt hitta rätt väg tillbaks men att hon har fastnat, stannat på en plats där ensamheten varar för evigt. Att hon har bosatt sig i paradiset men är stuck in limbo. Att hon inte är ett dugg lyckligare än jag.

Och jag vill förklara att det finns en anledning till varför vi vaknar hemma varje morgon. Jag i mitt rum på Öster hon i sitt hem i Milano.

Att det finns en orsak till varför doften av hav genom ett öppet sovrumsfönster mer känns som en förbannelse än en välsignelse.

Att det vi söker finns kvar på den plats där det försvann och vi kan vandra för alltid men den enda rätta vägen är den som leder oss tillbaks.