Kan man så ska man. Por que no. Why nooot. Och fuck it.
Listan över motton som styrt mina steg de senaste åren kan göras längre men jag nöjer mig där. Låter fatalismen säga sitt.  Ni tänker kanske att ”så kan man ju inte tänka” och jag vill säga att ”johodå det kan man visst det” men lämnar barnsligheten växer upp och säger istället ”nä inte om man vill leva längre än till 50″.

Men våra val spelar bara roll till en viss gräns. Vi kan vårda våra liv till absurdhet men när jorden bestämmer sig för att skaka sönder en halv nation betyder försiktighet ingenting.  Allt som hindrar oss från att hamna mitt i skiten är ett  till synes slumpmässigt val av resa norrut.

Sådana stunder tappar livet självt all verklighetsförankring och vardagen blir lika surrealistisk som en urspårad saga.
Tänk Tim Burton.

Hundar börjar tala hav börjar ryta Sverige blir en döende dröm framtiden en falnande fantasi och marken under våra fötter rämnar.

Att det krockar med tidpunkten för avsked och förlusten av den ödesbroder som jag delat alla erfarenheter med det senaste halvåret bidrar. Men som Håkan säger kan vi inte alltid vinna vi ibland måste vi förlora. Och det behöver inte vara något dåligt.

Förlusten kan vara något fint en lärdom en insikt eller bara ett bra minne om time well spent.

En vetskap om att våra liv går i olika riktningar från och med nu men att det är helt okej.

För det var aldrig målet som var det viktiga,
Det var vägen dit som var poängen.

Att läsa har alltid varit enkelt för mig. En bra bok i mina händer och jag slukar. 580 sidor Chockdoktrinen på under 24 timmar. Dissekerar. 900 sidor Wheel of Time på knappt ett dygn. Förtär.
Tegelstenar av underverk från tryck till hornhinna på vad som upplevs som ett ögonblick och det som nyss varit många ord på flera papper är nu en del av mig.

Likt viljan att kyssa allting vackert bita lite i underläppen se i ögonen efteråt och känna att jag vet allt du tänker allt du är. Så läser jag.
Med besatthet och  åtrå som ofta gör mig rädd.

Hela min uppväxt har jag också velat skriva. Upptäcka nya ord skapa meningar skapa en mening med min existens. Den drivkraften har gett upphov till mycket skit. Vissa av er vet, resten får tro mig. Men den har också gett upphov till en del bra däribland denna sida.
För jag vill tro att den är bra. Vill att den ska vara.

Men jag har aldrig fått någon att skaka av mina ord. Några har börjat gråta, ja. Många har skrikit, garanterat. Ett fåtal har skrattat. Kanske.

Men jag sitter här och skakar nu. Inte av rädsla inte av avsky men för att det jag nyss läst var så magiskt bra. Papper mot bord penna mot papper penna i min hand och orden blir knappt läsbara.
Tre cigg och en halv liter öl krävdes för att få mig skrivbar och om jag svamlar nu beror det inte på alkohol skulden är inte ciggens.

Ansvaret bär John Ajvide Lindqvist. Alone.

Författaren av Låt den rätte komma in har fått mig att skaka och svamlet ni nu läser är mitt tack. Ett tack till John för att han skriver. Till personen som lämnade hans bok i den här lägenheten i en vacker hamnstad i Chile.  Det är ett stort febrigt tack till alla som skriver bra och till de som har överseende med att jag skriver sämre. Ett tack för att ni trots detta läser nu och jag hoppas önskar vill att ni också en dag fattar att er kreativitet klumpig eller genial också kan vara välkommen här på dynamiska.

Att vår sida inte finns bara för oss. Att den också finns till för er.

Han steg ut från en liten bar där i Cabo Polonio, en liten by med ett hundratal små skjul till hus, en fyr och i stort sett ingen elektricitet whatsoever.
Med tomt stirrande ögon och ett obehagligt lugn över sig påminde han om någon från en Stephen King-roman.

Några hundar hade börjat bråka om revir och mannen gick emellan. Blind, gammal och svag och utan någon som helst rädsla för att hundarna skulle slå käftarna om hans hals fick han, med sin blotta närvaro, den aggressiva hunden att springa ut i den becksvarta natten och försvinna.

Jag fick senare höra att denne äldre herre var något av en legend i Cabo Polonio. Han var född där, i en strandby utan något som ens liknar en läkare, än mindre en klinik.

Och där hade han stannat hela sitt liv. I ett blåsigt strandparadis med som mest ett hundratal människor och några hemlösa hundar som sällskap. Ett helt liv.

Det fick mig att tänka på ett isolerat liv i blindo, ett liv i okunskap och jag funderade på hur lite han måste veta om världen utanför.

Jag hade precis läst ut Chockdoktrinen av Naomi Klein, en bok om frihandelns faror och storföretagens utnyttjande av länder i kris, när mötet med denna udda figur tog plats.

Och jag kunde som tidigare övertygad liberal inte låta bli att tänka att ”vad fan jag har också levt i blindo. Jag har vetat vad som pågår runtom i världen men ändå inte sett inte insett inte fattat någonting.” Inte förstått det farliga med att avfärda marknadsekonomins kritiker som konspirationsteoretiker.

Det ignoranta i att inte läsa motståndarens argument eftersom du ”ändå vet att de har fel”.

Till alla andra förespråkare av globalisering och frihandel säger jag därför följande:

Att inte ge motståndarsidan en chans är att vara som den blinda man jag nyss berättat om;

Herre på sin egen sanddyna till täppa men blind för alla processer runtomkring och helt i händerna på de som faktiskt har lite koll. Utan mer makt över sin egen tillvaro än den makt han har över en handfull hemlösa hundar.

Genom att inte vara lyhörda och lyssna på oliktänkandes argument gör vi oss blinda och hjälplösa och vi lägger oss själva och vår framtid i händerna på andra.

I det här fallet företag som mycket väl vet att de pissar på vanliga människor och fattiga länder i sin iver att tjäna lite extra pengar.

There’s a ghost in me who wants to say I’m sorry. Det är bara lyrics säger någon tänker någon menar någon. Men jag vet att det inte stämmer. De är ord men mer än ord de är sanning och de gör ont.

Jag har försökt allt. Testat förnekelse gått vidare till insikt och har pendlat fram och tillbaks däremellan sedan dess. Men det går inte att förneka bort något, går inte att bota allt med lite insikt. Some things just won’t go away. Vissa saker försvinner inte alls.

De får mig att fundera över varför människor som bara sprider kärlek måste dö när monster som sprider sorg får leva.

monster så som jag.

Någon av er där ute tänker säkert att ”nä nu överdriver han jösses vilken dramaqueen så farligt är det inte” och kanske inte kanske inte alltid men ofta alltför ofta och det är faktiskt mer än nog. Kraven jag har är inte höga de är omöjliga de är en illusion och en tanke om den övermänniska som aldrig kommer existera. Jag sårar genom att applicera de kraven på mig själv och jag sårar än mer genom att förvänta mig att se dem uppfyllda av alla andra.

Det finns en bakomliggande orsak det gör det alltid alla har spöken och mina spöken är i högsta grad levande. De finns i mina mardrömmar de finns i de sämsta av mina minnen och det värsta av allt är att de alla är av levande kött och rinnande blod.

Mobbing är så fult och det är fel det vet vi alla vid det här laget men det har slutat spela någon roll. De skapade problemet då men det är jag som råkar vara problemet idag. Detta liv har gång på gång visat sig  vara för kort för att kastas bort på tårar och på hat.

Jag är trött på det pallar inte längre står fan inte ut.

Jag förlåter er alla, verkligen alla varenda kotte som velat mig illa och som gjort mig så ont. Det är ingen utsträckt hand för jag skiter i vilka ni är idag och vill inte ha med er med att göra. Men jag förlåter er och hoppas att alla andra kan förlåta mig tillbaks.
Because I truly am sorry.

Jag ska berätta om en incident rörande svartsjuka.

Växjö är som ni alla vet litet och när något är litet träffar du alltid människor. En dag utanför stadens enda bra uteställe träffade jag en kille. Vi kallar honom U. Han är en lång och obehagligt snygg kille och har mörkare röst än jag trots att åldersskillnaden borde vara till min fördel och inte till hans. Fan liksom.

U hade enligt anonym men tillförlitlig källa kallat mig pedofil.

Varför frågar du och varför frågade även jag. Vad vår långa herr U svarade minns jag inte för jag hade snackat med flaskan innan men jag minns ändå att han, efter att jag uttryckligen bett honom att aldrig säga något sådant igen, svarade något i stil med ”och annars gör du vad?”.

Då blev allt jobbigt. För även om rätten var på min sida så var jag den som var intryckt in the corner. U hade jävligt onödigt droppat pedofil-kommentaren på grund av sin ökända svartsjuka, jag hade ju aldrig raggat på hans flickvän, jag hade bara bett tjejen söka till ungredaktionen.

Och hade U vetat att jag inte tänder speciellt mycket på blonda tjejer (inte helt sant) eller om han iakttagit faktumet att jag, när jag snackade med tjejen, bodde i Stockholm och inte hade tid med gymnasiekids från Växjö (däremot helt sant), hade han kanske aldrig kallat mig för pedofil.

Men nu stod vi där, ansikte mot ansikte, spritandedräkt mot spritandedräkt och bollen låg hos mig. Trots att allt var hans fel.

Jag var i underläge som kortare kille med trasigare axel. Som killen som inte kan slåss for shit och som inte heller hade lust att göra det. En ägd 20-åring som där och då insåg att det enda han hade kunnat säga som replik till killens ultimatum var:

”Ja, annars skiter jag i att hänga in din jacka i garderoben nästa gång du kommer till kafé de luxe!”

Det sa jag så klart inte för det hade varit lite töntigt. Så jag sa ”äh..” och stampade bittert iväg till efterfesten, intalandes mig själv att jag i alla fall fått sista ordet.

Den här småjobbiga anekdoten var pinsam och uppenbarligen så traumatisk att jag minns den tydligt än idag. Men den påminde mig om en viktig sak:

Att svartsjuka snubbar är bland det drygaste som finns och att de som känner sig träffade borde rannsaka sig själva och sina relationer istället för att droppa onödiga kommentarer om alla som deras respektive råkar springa på. Kan ni inte lita på varandra är det ert problem. Inte någon annans och i synnerhet inte mitt.

We are the freaks.

Du smakar på orden och känner kahlúan och smirnoffen förena sig på tungan. Inser att det är white russian du smakar.

Inga jävla ord.

The Freaks är vår låt. Ni känner till fenomenet. Ni vet, alla gulliga kärlekspar har en. Den dyker upp när ni är i ett större sammanhang, kanske på krogen eller på stan.

”Hör du? Det är min och robins låt! Hör du?”.

Ja, jag hör. Och det är inget mirakel att radion spelar er låt när ni valt nummer två på svensktoppen till just ”er låt”. Ursäkta, sorry, verkligen ledsen. Men du är en idiot.

Jag och Anton är inga idioter. Vi är två normalsjuka normalnedsupna normalblonda pojkar som gillar tjejer. mycket. Vi är straight liksom. Men vi har levt ihop i fem månader och har utbrist ”det här är ju vår låt!” fler gånger än vad ett normalkärt normalpar hinner göra under en normallångt normalliv.

Och jag vet att det är allt annat än normalt.

Men det är vackert. Som så mycket annat mellan oss.

Livet stöpte oss i samma form och vare sig vi ville det eller inte förenades vi med blod, svett och tårar i en allians av självinsikt och samförstånd. Av dygnslånga samtal om vart gränsen egentligen går.

Den hårfina gränsen mellan stolthet och självgodhet. Mellan ödmjukhet och nedvärdering. Mellan att vara fin och att vara ett svin.

Vi sprang ifrån beväpnade gäng, släpade varandra in på okända sjukhus med läkare som bara pratade tyska vi inte förstod och som ställde diagnosen över google translate. Den förstod vi inte heller.

Vi delade kvinnliga famnar och dagdrömde oss bort till främmande hamnar och vi självdog både en och tusen gånger i alla dess former och pånyttföddes som två nya pojkar, som två skägglösa män.

Vi kom på nytt ut i världen likt spädbarn som pressats ut i händerna på en främling i vit rock. Men där barnet så gärna vill utbrista ett ringande ”hallåå!” och hindras i form av en oförmåga att bilda ord kan jag och Anton istället briljera. Här hindras ingenting.

För vi kan det där med ord. Vi kan vifta med armarna och gallskrika ”hallå!” för allt vad lungorna bär vare sig de går på halvkapacitet eller ej och vi kan uppmärksamma världen om att ”för fan titta hit här är vi och där är ni och tillsammans kan vi uträtta stordåd tillsammans är vi smarta ja tillsammans är vi bra.”

För det är ungefär vad vi gör och precis vad vi är. Bra.

På ett ödmjukt sätt så klart.

I dagarna försökte en firma vid namn STA Travel ta Anton ifrån mig. De ignorerade mail, ljög oss rakt upp i ansiktet och gjorde ombokningar av våra flygbiljetter till synes omöjliga. Men vi slog dem. Vi ropade ”hallå!” tvärs över atlanten hem till småland och tack vare fina föräldrar löste sig allt till sist ändå.

Jag slapp göra det här till en smärtsam, sorglig hejdå-krönika och kunde istället ge allt det lyckliga slut som det förtjänar.

Rond 1: Blonde kids on the block – STA 1-0.

Fuck you STA. Fuck you royally.

Gå med i gruppen och två kronor kommer att skänkas till behövande i Haiti. Okej.

Vad är problemet generation y? Ni har alla fått en likartad utbildning, ni vet,en sådan med lärare som uppmanar till kritiskt tänkande på internet och förbannar alla källhänvisningar till skumma publikationer på passagen som förordar massvåldtäkt och förnekar förintelser. Ni kan biffen.

Men det stoppar inte 200 000 av er att gå med i fakegrupper som sedan byter bild till något nekrofilaktigt. Ni köper grejen med hull och hår.

Jag tänker inte ta credd för att jag inte gick med eller kalla mig smart för att jag synade bluffen. Aftonbladet och DN hade gjort en grej om just bluffgrupper bara dagarna innan Haiti-katastrofen. Mitt minne må inte vara perfekt men lite fastnar ändå.

Två väldigt uppenbara saker var dock det avgörande för att gruppen så obviously var fake. Det första var att det inte fanns något rimligt sätt för pengarna att klirra in. Gruppen i fråga påstod att pengarna skulle komma från sponsorer men ingen sponsor fanns på sidan. Således – no candy in this candy shop. Det är logiskt. Det är common sense.

Det andra var gruppens administratörer. Två personer med 30-70 kontakter. Max två grupper vardera och dessutom oseriösa sådana. Är det troligt att facebookamatörer utan delaktighet i annan facebookvälgörenhet skulle göra något seriöst för Haitis del? Give me a break.

Det var inte svårt att kolla det här och det tog inte mer än en minut att göra det.

Likväl sitter ni nu och är förbannade för att någon drev med er blåögdhet.

Se det som en lärdom. Gör om gör rätt or get burned.

Det är något härligt med kypare som, när man ber dem ta hand om ens dator medan man går på toaletten, skämtsamt svarar:
”visst, du hittar den på ebay”.
Det hände Anton och efter det där spelade inte längre den dåliga musiken på cafét någon roll. Anton tyckte stället var rätt så bra ändå.

Det är något häftigt med en servitris från Colombia som uppmanar sina gäster till att låtsas vara holländare så att de kan få öl för halva priset.
Något magiskt med en människa som av en plötslig ingivelse halverar några gringos nota bara för att vara schysst.

Det är något oförklarligt i den här världen som gör att en agnostiker kan få för sig att skriva ett långt brev till sin sedan länge döda farmor om hur mycket han saknar henne. Berätta om hur livet här på jorden har utvecklats sedan sist.
Något som får honom att renskriva brevet två gånger för hand för att det ska bli läsbart, trots att det bara är farmor som ska få läsa.
Hon som inte längre finns.

Det är något egendomligt med vissa ögonblick som får oss att se tillbaks på dem om och om igen, hur till synes oväsentliga de än framstod som just där och då.
Något som får oss att minnas varenda doft, smak och känsla och undra om vi någonsin kommer att kyssa de där läpparna igen.

Det finns de som kallar det där ’något’ för en högre makt,
de som kallar det för gud.

För min del får det vara vad som helst och kallas vad det vill.
Allt jag vet är att jag älskar the hell out of it,
detta ’något’ som gör saker med oss
nyckfullt, lekfullt

Detta något som kan komma lite när som helst och var som helst,

men som överallt blir extra påtagligt under den årstid vi kallar vår.

Håll ut Sverige. Kylan varar inte för evigt.
Vi ses igen i maj.

Det var ett trasigt år som på nytt gav födsel till den här killen.

Kanske satte den där knytnäven på vänsterörat fart på avstängda delar av hjärnan, kanske stängde den av delar som aldrig borde ha aktiverats in the first place.

Men frågor väcktes och vi växte från odefinierade till välformulerade, upplevde färdigt staden vid sjön och levde ut allt det där som stängts in under år av spelande framför en datorskärm.

”Det är klart att man är lite barnslig once in a while” och visst är det väl så – vi är inte äldre än vi beter oss och det krävdes bara en snabb lookaround på människorna på kafé de luxe för att inse att Pippi inte behövde knapra några krumelurpiller: de flesta skola aldrig bliva stura vare sig de önskar det eller ej.

Frågor väcktes och livsstrategi blev hetast och vi frågade oss igen och igen varför den där skolan ignorerades så mycket de där åren, för hur fint hade det inte varit med ett snitt högre än 17.08. Hur fint hade det inte varit att slippa leva som reserv.

”Lärda studerar för att lära sig vad som är rätt, vi andra gör fel för att ta reda på vad som är fel.”

För du kan läsa i en bok att fyllesex på en toa på krogen är smutsigt och utan mening eller så prövar du och skriver i din egen bok att visst, fyllesex på krogtoaletten är smutsigt och ganska mycket utan mening,

”men it’s kind of fun so try it before you die”.

Ja, är det något 2009 lärde mig så var det att jag kan läsa Newsweek all I want, studera språk och bli så där lärd som killar med oxfordaccent och tweed.

Men den som skriver om livet utan att leva det själv kopierar ja plagierar och orden han levererar är aldrig hans egna om de inte är självupplevda. Jag vet, det är så jävla sagt, så uppenbart och ”please hans hektor väx upp det där visste vi väl redan”

och jag tror er, I do, ni visste redan allt,

men det gjorde inte jag.

Och jag kommer aldrig att lära mig allt

Och jag kommer alltid att glömma hälften

för på roskilde rökte jag dumma prylar 20 gånger för mycket och minnet tackade för sig

för ni vet, I do wrong to learn wrong och jag medger:

det gör mig inte visare inte smartare inte rikare.

men burn me om det inte gör mig till det som är jag,

Till det som ibland är dåligt men som allt som oftast strävar efter att vara ganska så bra.

Gott nytt 2010 och välkomna till nya dynamiska.se. Sidan där det ofta blir för personligt och där vi inte alltid skriver som man ska.

På en öde strand i Uruguay ligger en kille på rygg i den fortfarande solvarma sanden och tittar på stjärnorna. Särskilt mycket tittar han på de stjärnor som han inte sett förut; de som har varit osynliga fram tills nu.

Så fascinerad och tagen av spektaklet är pojken – ja, pojke för nu känner han sig liten – att han inte märker den gamla hunden som haltat ner på stranden och satt sig bredvid.

”Du tror att du har sett så mycket” säger hunden och fnyser föraktfullt.

- En talande hund! Drömmer jag?

Men hunden besvarar inte pojkens onödiga fråga utan möter bara hans hundögon med sina.

”Vet du vad det är för likhet mellan verklighet och dröm?”

- Nej please, do tell, snäser pojken som tröttnat på den raggiga hundens arroganta sätt.

”Båda har en tendens att alltid spåra ur.”

På en gata i Buenos Aires ramlar en back läsk av en lastbil och landar med ett brak precis jämte en hund. Hunden är liten och blir skrämd alldeles från vettet sliter sig från sitt koppel och flyr i panik. I ilfart rusar den lilla hunden ut på gatan, iväg planlöst mållöst och i förtvivlan förfäran och med höga utrop jagar Argentina efter.

Barn med glassar, gamla med käppar, rika i kostym och fattiga utan skor, alla försöker de förhindra hunden från att försvinna för evigt bland stadens alla gator.

Där på samma gata i Buenos Aires går också en svensk som druckit ett par öl för mycket kvällen innan. Han ser hunden springa förbi precis så där fort som han minns att hunden Milou kunde springa när Tintin var i fara. Han ser också den osannolika och omåttligt komiska skaran hundinhämtare jaga efter och han tänker, så där småcyniskt som trötta svenskar brukar tänka när de är bakis,

att det enda folk här har gemensamt, det är fan deras hundar.

En julaftonsmorgon – hur nu en afton egentligen kan ha en morgon – vaknar killen upp mellan två snygga norskor i en stor dubbelsäng i ett mörkt enkelrum. En söt kattunge har hoppat upp i sängen och väckt alla så där som katter bruka göra när de inte har något bättre för sig.

Killen tycker att kattungen påminner honom lite om katten där hemma och han tänker att det här måste vara världens bästa julaftonsmorgon men en timme senare har han behövt ta farväl från en nära vän och fått höra att en annan, om än avsevärt mycket äldre, gått och dött.

Då känner han att,

”tji fick jag, den här morgonen var inte alls så himlans bra”

och han tänker att hunden,

ni vet den på stranden

han var nog inte så tokig ändå,

för dröm och verklighet alike

förr eller senare spårar livet trots allt alltid ur.