I en lerhydda på ett majsfält i en oas i en öken vaknar en uttorkad kille upp med en chilenska i sin famn. En bild på Jesus som är precis så där absurd som avgudabilder bara är i latinamerika ligger på golvet och en halvt uppeldad bild på Buddha ligger bredvid.
”Jag använde bilden som ljusstake..menade inte att vanhelga Buddha.”
”Säkert..”

De dricker vatten och hon har en gullig hund och morgonen är mysig lite så där vacker och såväl hyddan som majsfältet bidrar så klart med sitt.

När killen liftat kilometrarna tillbaks till byn tänker han att:

äkta kärlek varar verkligen bara i en natt och aldrig mer.

Natten därpå  drömmer killen att han har obeskrivligt ont och kommer på att smärta bara försvinner om den ersätts med annan smärta. Så han tänder eld på sig själv, vaknar med ett ryck och tänker:

Att byta ut ensamhet mot random relation vore att göra som i drömmen,
att brinna levande för att slippa dö kallt.

Att det säkert är som de säger i den där låten

if you play with me then you’re playing with fire

men att eld kanske är lösningen trots allt.

Det går bra nu. Sen Dynamiska nylanserades har besökarantalet vuxit stadigt och många texter har det redan blivit. Nu har ni, kära besökare, också fått serien ”ciggromantik” av Alida, för närvarande jobbar hon med en ny som vi döpt till ”när alla med jobb gått hem”. Ni hör ju själva att det luktar succé. Inom kort lanserar vi en ny textserie, skriven av en tjej i ett förhållande som skiljer sig från alla normer, en annan begåvad böna ska göra kollage och snart presenterar Dynamiska sin första poet. Bra fart!

Nästa projekt är att hitta en serietecknare med humor och skills. Är du den vi söker eller känner du någon som kan, bara kontakta oss. Eller chocka oss med det vi inte visste att vi letade efter men alltid saknat. Självdistans kanske.

Glöm inte att det för er vi finns till.

Planet sänker sig sakta ner genom molnen. Stockholm och Sverige breder ut sig. Himlen är grå och husen är bruna. Jag misstänker att piloten tagit en tequila för mycket och av misstag tagit oss till Sovjet. Vilket fult jävla land.

Tar tåget från Arlanda och passerar en terminal där tiden står still. En tidning fastfrusen på en bänk med två sidor som fladdrar trött i nordanvinden. Fyra klockor där visarna blivit is. Två järnvägsarbetare som förtvivlat gräver efter spår. Som att resa i en Norénscen. Varför har jag valt att bo här? Varför valde mina föräldrar att föda mig här? Varför kom jag tillbaka?

På andra sidan Atlanten för bara någon vecka och ett liv sedan stod jag på en strand med solen i ögonen och kaffekoppen i handen. Min hostelägare puffade spliff, tog en stadig klunk whiskey och drog iväg på fisketur. ”Du vet att fiskarna kommer bli mycket större av det där va?” sa jag. ”Det är tanken.” sa han.

Under kvällarna stod jag i köketalltidiköket och svängde ihop grytor och soppor. Ett åskväder rullade in med blixtar som oavbrutet skar igenom himlen och lämnade spår därifrån till evigheten. Drack vin, blev mysfull och tänkte att så här, så här skulle livet kunna vara. En tjej ville att jag skulle hjälpa henne bygga en båt, fick erbjudande om att kocka för mat och husrum så länge jag ville. Drack öl, blev skönfull, lyssnade på nya liveband varje kväll och tänkte att så här, så här skulle livet kunna vara.

Jag har aldrig varit så levande som på den här kontinenten. Jag har aldrig varit så död. I Sydamerika finns inga mellanlägen. Min lunga gav upp redan efter två veckor och jag tvingades inse mig besegrad av min egen kropp. Men vägrade ta det lugnt, jag vet inte hur man gör. Skulle inte kunna göra det ändå. Kroppen svarade med att ge mig lunginflammation tre gånger. Som en sista vädjan började jag hosta blod och annat sexigt skit. Vägrade sluta upptäcka men går fortfarande runt med känslan av att inte ha sett någonting.

Och nu åker jag tåg igen. Rakt genom ett vintersverige med en Mariestad som enda ressällskap. Det är den första öl jag dricker sen en vattnig Bud i Atlanta (bara för att jag kunde) och en ännu tunnare Quilmes i Buenos Aires. Den smakar fantastiskt. Och idag skiner solen, jag kan inte fatta att det är samma även på den här sidan halvklotet. Här kan man sitta och njuta av den klockan tolv utan att svettas själen ur kroppen. Människorna är vänliga, ingen verkar intresserad av att stjäla min dator, folk är sjukt långa och jävligt välklädda. Trots att det skiljer femtio fucking grader från vad jag är van vid känner jag mig varm inombords. Snön glittergnistrar inbjudande och jag tänker att så här, så här skulle livet också kunna vara.

Kan man så ska man. Por que no. Why nooot. Och fuck it.
Listan över motton som styrt mina steg de senaste åren kan göras längre men jag nöjer mig där. Låter fatalismen säga sitt.  Ni tänker kanske att ”så kan man ju inte tänka” och jag vill säga att ”johodå det kan man visst det” men lämnar barnsligheten växer upp och säger istället ”nä inte om man vill leva längre än till 50″.

Men våra val spelar bara roll till en viss gräns. Vi kan vårda våra liv till absurdhet men när jorden bestämmer sig för att skaka sönder en halv nation betyder försiktighet ingenting.  Allt som hindrar oss från att hamna mitt i skiten är ett  till synes slumpmässigt val av resa norrut.

Sådana stunder tappar livet självt all verklighetsförankring och vardagen blir lika surrealistisk som en urspårad saga.
Tänk Tim Burton.

Hundar börjar tala hav börjar ryta Sverige blir en döende dröm framtiden en falnande fantasi och marken under våra fötter rämnar.

Att det krockar med tidpunkten för avsked och förlusten av den ödesbroder som jag delat alla erfarenheter med det senaste halvåret bidrar. Men som Håkan säger kan vi inte alltid vinna vi ibland måste vi förlora. Och det behöver inte vara något dåligt.

Förlusten kan vara något fint en lärdom en insikt eller bara ett bra minne om time well spent.

En vetskap om att våra liv går i olika riktningar från och med nu men att det är helt okej.

För det var aldrig målet som var det viktiga,
Det var vägen dit som var poängen.

Att läsa har alltid varit enkelt för mig. En bra bok i mina händer och jag slukar. 580 sidor Chockdoktrinen på under 24 timmar. Dissekerar. 900 sidor Wheel of Time på knappt ett dygn. Förtär.
Tegelstenar av underverk från tryck till hornhinna på vad som upplevs som ett ögonblick och det som nyss varit många ord på flera papper är nu en del av mig.

Likt viljan att kyssa allting vackert bita lite i underläppen se i ögonen efteråt och känna att jag vet allt du tänker allt du är. Så läser jag.
Med besatthet och  åtrå som ofta gör mig rädd.

Hela min uppväxt har jag också velat skriva. Upptäcka nya ord skapa meningar skapa en mening med min existens. Den drivkraften har gett upphov till mycket skit. Vissa av er vet, resten får tro mig. Men den har också gett upphov till en del bra däribland denna sida.
För jag vill tro att den är bra. Vill att den ska vara.

Men jag har aldrig fått någon att skaka av mina ord. Några har börjat gråta, ja. Många har skrikit, garanterat. Ett fåtal har skrattat. Kanske.

Men jag sitter här och skakar nu. Inte av rädsla inte av avsky men för att det jag nyss läst var så magiskt bra. Papper mot bord penna mot papper penna i min hand och orden blir knappt läsbara.
Tre cigg och en halv liter öl krävdes för att få mig skrivbar och om jag svamlar nu beror det inte på alkohol skulden är inte ciggens.

Ansvaret bär John Ajvide Lindqvist. Alone.

Författaren av Låt den rätte komma in har fått mig att skaka och svamlet ni nu läser är mitt tack. Ett tack till John för att han skriver. Till personen som lämnade hans bok i den här lägenheten i en vacker hamnstad i Chile.  Det är ett stort febrigt tack till alla som skriver bra och till de som har överseende med att jag skriver sämre. Ett tack för att ni trots detta läser nu och jag hoppas önskar vill att ni också en dag fattar att er kreativitet klumpig eller genial också kan vara välkommen här på dynamiska.

Att vår sida inte finns bara för oss. Att den också finns till för er.

Ibland vill jag att kärlek ska vara som en hundvalp. Tillgiven, busig, mjuk, naiv, oskyldig och gullig på det där sättet som ursäktar allt. Ibland vill jag att kärlek aldrig ska bli mer än så. Men saker blir alltid större, växer och blir äldre. Kärlek går från hundvalp till kamphund, får tänder och börjar bitas. Sliter mig i stycken. Och till sist tröttnar jag alltid på att plocka upp skit efter kärleken.

Jag funderar mycket på det där. Tvåsamheten. Varför vi utsätter varandra för varandra. Varför hjärtat strävar efter sin egen undergång gång på gång, det är undergång på gång. Jag funderar på vad det innebär att ta någon med storm. Om man kan ta någon med en vindpust. Bara man blåser tillräckligt ofta.

Mina händer som söker sig runt er bara för en kort sekund. Värmen jag känner  då som gör kylan så mycket mer påtaglig efteråt och jag måste alltid tillbaka. Tillbaka till känslan av att älska någon som älskar mig. Jag funderar på om man kan älska någon bara för en kväll och veta att det inte blir mer än så. Bli trygg i otryggheten där det enda man kan lita på är att en opålitlig kärlek alltid kommer vara opålitlig. Jag frilansar med kärlek och vi sätter den biologiska klockan på snooze. Kanske vaknar vi aldrig upp.

Kanske är det bara Du som kan väcka mig.

Han steg ut från en liten bar där i Cabo Polonio, en liten by med ett hundratal små skjul till hus, en fyr och i stort sett ingen elektricitet whatsoever.
Med tomt stirrande ögon och ett obehagligt lugn över sig påminde han om någon från en Stephen King-roman.

Några hundar hade börjat bråka om revir och mannen gick emellan. Blind, gammal och svag och utan någon som helst rädsla för att hundarna skulle slå käftarna om hans hals fick han, med sin blotta närvaro, den aggressiva hunden att springa ut i den becksvarta natten och försvinna.

Jag fick senare höra att denne äldre herre var något av en legend i Cabo Polonio. Han var född där, i en strandby utan något som ens liknar en läkare, än mindre en klinik.

Och där hade han stannat hela sitt liv. I ett blåsigt strandparadis med som mest ett hundratal människor och några hemlösa hundar som sällskap. Ett helt liv.

Det fick mig att tänka på ett isolerat liv i blindo, ett liv i okunskap och jag funderade på hur lite han måste veta om världen utanför.

Jag hade precis läst ut Chockdoktrinen av Naomi Klein, en bok om frihandelns faror och storföretagens utnyttjande av länder i kris, när mötet med denna udda figur tog plats.

Och jag kunde som tidigare övertygad liberal inte låta bli att tänka att ”vad fan jag har också levt i blindo. Jag har vetat vad som pågår runtom i världen men ändå inte sett inte insett inte fattat någonting.” Inte förstått det farliga med att avfärda marknadsekonomins kritiker som konspirationsteoretiker.

Det ignoranta i att inte läsa motståndarens argument eftersom du ”ändå vet att de har fel”.

Till alla andra förespråkare av globalisering och frihandel säger jag därför följande:

Att inte ge motståndarsidan en chans är att vara som den blinda man jag nyss berättat om;

Herre på sin egen sanddyna till täppa men blind för alla processer runtomkring och helt i händerna på de som faktiskt har lite koll. Utan mer makt över sin egen tillvaro än den makt han har över en handfull hemlösa hundar.

Genom att inte vara lyhörda och lyssna på oliktänkandes argument gör vi oss blinda och hjälplösa och vi lägger oss själva och vår framtid i händerna på andra.

I det här fallet företag som mycket väl vet att de pissar på vanliga människor och fattiga länder i sin iver att tjäna lite extra pengar.