Vi sparkar av oss skorna, placerar ut en filt och korkar upp.

För vi vill bli fulla, på sommar, kärlek och vin.

Allt på samma gång.

När kvällen nalkas packar vi ihop, myggen biter och vi börjar slåss.

Tackar varandra för en underbar kväll, vid parken där jag blev kär i dig.

Men innan våra vägar skiljs åt helvete så möts vi i en sista omfamning på Way out West. Och du är välkommen in i värmen! Vi kommer inte smäcka upp något jävla infotält, dela ut broschyrer och annat skit men kanske charmar vi upp er i brygga och smyger ner nytryckta visitkort i era fickor. Så jobbar vi.

Givetvis kommer vi fortsätta publicera från våra olika hörn i världen och som vanligt är vi alltid på jakt efter nya talanger. Elin Monday var visst en CUF-kupp som vi så klart inte har något med att göra, men vad fan gör det när människorna bakom kunde skriva. Och visa vilken makt som finns i ord och bild.

Det är trots allt vad dynamiska.se handlar om.

Så är du sugen på att skriva/fota/filma/teckna för oss är det bara att höra av sig under den eminenta kontaktfliken.

Alltid eran/ dynamiska.se

Jag vaknar på konstiga platser. I partytält, under cyklar, i soffor, i kvinnors sängar, i mäns sängar, i främlingars armar, utanför jobbet och på golv. Vaknar påklädd, naken och i trasiga jeans. Ser människor jag inte vet namnet på, kök jag aldrig lagat mat i som aldrig har mjölk i kylen och kliver ut på gator jag inte minns. Orienterar mig snabbt. Plankar på T-banor, spårvagnar, bussar eller tar närmsta cykel till jobbet.

Alarm och varningsklockor ringer oavbrutet. Jag snoozar allihop.

För tid är allt i ett kök. Man får bara inte komma för sent. Man får inte vara sjuk. Så in ramlar kockar i alla möjliga tillstånd. En kommer in hög som ett troll fyra timmar för tidigt, äter en kyckling, ger mig en glass och sticker igen. En annan har en stukad fot som är så svullen att han måste jobba utan skor och inte kan röra sig, så hela dagen står han vid sin station och jag hämtar allt han behöver. En kock får inte säga nej.

Så dagar blir ett flytande minne i ett flytande sinne. Det spelar ingen roll vilken dag det är. Vi knegar. Det spelar ingen roll vilken dag det är. Vi dricker. Jag vet inte om det är så här att vara tjugoett. Jag har aldrig varit det förr. Jag vet inte om det är så här att vara kock. Jag har aldrig varit det förr.

Boule efter midnatt med två kockar och en flaska gin. Pingis på jobbet och vinslattar tills klockan fyra. Sabrera champagne på en överklassterass i solnedgång. Jamsessions och en platta öl tills solen går upp. Spela djembas tills hela kroppen är en reggaerytm och vakna med disco i hjärnan.

Man mår jävligt dåligt av disco.

Allt känns som igår. Varje morgon kommer tre månaders obearbetade känslor emot mig. Alla kocktimmar jagar mig. Så jag springer till jobbet där allt blir termer och inte problem. Blancherar, pocherar, gratinerar, griljerar, napperar, flamberar, hackar, styckar, rensar, skalar och tänker inte på något annat än mat tills jag slutar. Då springer jag till barerna och ut i nätterna, långt bort från hur jag mår egentligen.

Stannar jag upp så kommer allt ikapp. Då tvingas jag känna efter.

Och då orkar jag inte längre.

Hej alla fans!

Här bjuder vi på fin fest och fiske i högstaklass! Vi slänger även in en liten bonus som vanligt!

Peace out!

Hej alla fans!
smalltownifyed ger sig ut på äventyr i Borlänge, närmare bestämt på Peace and Love. Vi fick såklart se vårt favoritband Attentat + massa mer. I gengäld bjöd vi på nakenhet, spyor och Ronk ‘n’ Roll!
Peace out!

Skörda inte känslor, drick inte upp era liv. Att dö vid din sida är det närmsta kärlek som jag kom.

Men hos Argentina fanns hoppet kvar. Maradona, denna studsande lilla legend till diva skulle visa att Messi kunde upprepa hans egen bragd 24 år tidigare. Och så gjorde en tysk yngre än jag själv mål i tredje minuten och sänkte det argentinska laget till bottennivå. Avslutningarna avslutades inte, målchanserna var med få undantag halvdana och jag satt i tv-soffan med en flaska argentinsk malbec och bara skrek. Mina hjältar hade inte en chans.

Och jag kan sörja i all evighet. Eller glädja mig åt att ett lag för en gång skull i detta världsmästerskap vann en match rättfärdigt. Tyskland spelade strålande, lysande, formidabelt. De krossade. 4-0 mot ett världsmästarlag som Argentina. Vi borde ge dem guldet här och nu.

Tårarna på mina kinder kan inte göras ogjorda. Jag sörjer. Men jag glädjes samtidigt åt att argentinarnas förlust resulterade i mitt första telefonsamtal från min bror Anton sedan vi skiljdes åt i Valparaiso, Chile. Uppskattar smsen från mina vänner i Tyskland som trots att de stod mitt ibland 300 000 galna tyskar vågade hålla på Argentina.

Det känns inte rätt, det känns inte bra. Argentina och Brasilien borde båda ha gått till final. Men de förlorade efter spelets alla regler, de spelade inte tillräckligt bra.

För Brasilien är lärdomen att disciplin inte är svaret på livet universum och allting.

Och Argentina kanske inser att Maradonas individualism inte är vägen till seger. Världens bästa fotbollsspelare Messi åker hem från VM mållös. Vi lever trots allt i en tidsålder där samarbete betyder mer än individuell talang.

Igår sörjde jag för Brasilien. Idag fäller jag tårar för Argentina. Men i VM 2014 är det förhoppningsvis er tur.

Så vamos Argentina carajo. Vamos a ganar. Que esta barra quilombera. Ne te deja no te deja de alentar.

Men kraften är på väg att sina. Växjö hjälper inte mer.

Uppdämningar brister, teleborgs asfalterade gator färgas röda av stressrelaterat näsblod och allt hanteras med vin från världens ände.

Känslan av att överge de du älskar hur du än gör, vetskapen att du sårar genom dina val och övertygelsen om att trots det ha valt rätt .

jag är inte ond men gör ont ändå.