Men hos Argentina fanns hoppet kvar. Maradona, denna studsande lilla legend till diva skulle visa att Messi kunde upprepa hans egen bragd 24 år tidigare. Och så gjorde en tysk yngre än jag själv mål i tredje minuten och sänkte det argentinska laget till bottennivå. Avslutningarna avslutades inte, målchanserna var med få undantag halvdana och jag satt i tv-soffan med en flaska argentinsk malbec och bara skrek. Mina hjältar hade inte en chans.

Och jag kan sörja i all evighet. Eller glädja mig åt att ett lag för en gång skull i detta världsmästerskap vann en match rättfärdigt. Tyskland spelade strålande, lysande, formidabelt. De krossade. 4-0 mot ett världsmästarlag som Argentina. Vi borde ge dem guldet här och nu.

Tårarna på mina kinder kan inte göras ogjorda. Jag sörjer. Men jag glädjes samtidigt åt att argentinarnas förlust resulterade i mitt första telefonsamtal från min bror Anton sedan vi skiljdes åt i Valparaiso, Chile. Uppskattar smsen från mina vänner i Tyskland som trots att de stod mitt ibland 300 000 galna tyskar vågade hålla på Argentina.

Det känns inte rätt, det känns inte bra. Argentina och Brasilien borde båda ha gått till final. Men de förlorade efter spelets alla regler, de spelade inte tillräckligt bra.

För Brasilien är lärdomen att disciplin inte är svaret på livet universum och allting.

Och Argentina kanske inser att Maradonas individualism inte är vägen till seger. Världens bästa fotbollsspelare Messi åker hem från VM mållös. Vi lever trots allt i en tidsålder där samarbete betyder mer än individuell talang.

Igår sörjde jag för Brasilien. Idag fäller jag tårar för Argentina. Men i VM 2014 är det förhoppningsvis er tur.

Så vamos Argentina carajo. Vamos a ganar. Que esta barra quilombera. Ne te deja no te deja de alentar.

Men kraften är på väg att sina. Växjö hjälper inte mer.

Uppdämningar brister, teleborgs asfalterade gator färgas röda av stressrelaterat näsblod och allt hanteras med vin från världens ände.

Känslan av att överge de du älskar hur du än gör, vetskapen att du sårar genom dina val och övertygelsen om att trots det ha valt rätt .

jag är inte ond men gör ont ändå.

Bröllopsbilder bakispizza balkong med chileflagga barnlös barndom bakfull håller sig om huvudet och tv visar massakern i Libanon och andra orättvisor på repeat.

Nostalgibilder aptitlöshet oundvikligt vuxen byter vinflaska mot fruktkorg livsnjutande mot nio till fem de flesta spelar dålig fotboll några spelar bra och det enda som fortfarande känns verkligt är ett par mörkbruna ögon oceaner bort och en tanke om att det trots allt bara är en kort tid kvar.

Anton har lämnat hobbyköket för att bli gourmékock på heltid och spenderar därför oroväckande många timmar av dygnet i ett svettigt kök i Olso. Att få ett mail från honom these days är således en ära få förunnat och ni kan räkna med att det är tystare än vanligt på hans textfront men oroa er inte, tids nog dyker han upp med ett mästerverk.

Hektor är tillbaks i kylan i landet där allting kostar för mycket men där musiken å andra sidan är jävligt bra. Han har gått och kärat ner sig något alldeles förfärligt och lovar därför att inte skriva om känslor en lång tid framöver. Alla vet ju hur dåligt det blir när förälskade försöker sig på sådant. Äckligt är bara förnamnet. Men det är valår och politiker tabbar sig lika mycket som vanligt, så räkna med en och annan känga i samtliga riktningar.

Så välkomna till dynamiska.se. Sidan som numera har så många medarbetare att vi i redaktionen kan läsa mer än vi skriver.

”Snälla, stanna. Du hör hemma här.”

Hon har rätt och hon vet att jag vet men ibland kan det självklara konstateras i all oändlighet. För det finns inget rationellt med att lämna den endaste platsen på jorden där man varit riktigt lycklig. Inget vettigt med att överge de vänner man älskar och kvinnan man avgudar.

En flygbiljett och en diffus idé om att alla måste åka tillbaks förr eller senare rättfärdigar ingenting.

Hon vet hur jag känner. För vi har upplevt dessa evigt magiska nätter tillsammans, sett dessa vackra gryningar ihop. Dygn som blivit till ett enda oförglömligt minne av det liv vi alla ville leva men som så få tog sig tillfället att ha.

Och jag vet att det är här jag hör hemma. I staden där livsnjutande är självklar norm inte oansvarig synd. Där familjer äter ute klockan 1 en tisdagsnatt, där Uruguays bohemiska stränder ligger blott en halv dagsresa bort och där några av världens finaste viner kostar mindre än en blaskig öl på Stureplan.

Jag vet att lycka finns där lycka skapas och att livet måste upplevas där levande är religion.

Ändå sätter jag mig på ett plan till Arlanda, Sweden. Med en kär väns mascara avtorkad mot min t-shirt, en vacker tjejs tårar hopblandade med mina egna över kinden och ett enda stort hål där det hjärta som varit så levande i över åtta månader en gång satt.

Men jag gör det med ett löfte om att återvända.

För en sådan som jag får inte många chanser, inte många alls.

Och Sverige kan inte ge mig det jag söker,

för Buenos Aires har redan gett mig allt.

Frågan ställs på português, ett språk som för två veckor sedan var mer främmande än bortre Mongoliet men som på senare tid börjat göra lite sense.

Mitt svar är nekande och hon trycker sina fingrar mot mitt panna och säger:

”För att du är så mycket äldre än 22 här…”

låter ena handen vandra neråt ”..och för att du är så bra med den här…”

lägger den andra över mitt hjärta ”..och för att du är så kall i det här.”

”Varför vill du träffa någon som är kall?” men hon svarar inte med ord bara med en blick och det räcker. Jag förstår. En kille ska inte behöva vara ung och gammal stark och svag bra och dålig på samma gång.

Det finns en gräns mellan att bara vara komplex och att vara en paradox och den passerades långt före jag kom dit jag är nu.

Português makes more sense than me. Bortre Mongoliet är mindre främmande än jag.

Det sägs inte så mycket mer efter det, jag har redan avvisat en kortvarig flykt söderut på ön, och visst, jag tänker på hur härligt det hade varit men också på hur hopplös tanken är. Ensamhet botas inte med en sådan som jag.

Det behövs inte ens förklaras för hon har känt kylan i mitt hjärta och hon vet.

Hon vill ändå fråga hur jag blev så här, vad som hände vad de gjorde med mig.

Men hon tvekar, trevar, tystnar och jag säger inget stirrar bara upp i taket.

Har ändå inga svar.

Jag vill säga att hon precis som jag har försökt hitta rätt väg tillbaks men att hon har fastnat, stannat på en plats där ensamheten varar för evigt. Att hon har bosatt sig i paradiset men är stuck in limbo. Att hon inte är ett dugg lyckligare än jag.

Och jag vill förklara att det finns en anledning till varför vi vaknar hemma varje morgon. Jag i mitt rum på Öster hon i sitt hem i Milano.

Att det finns en orsak till varför doften av hav genom ett öppet sovrumsfönster mer känns som en förbannelse än en välsignelse.

Att det vi söker finns kvar på den plats där det försvann och vi kan vandra för alltid men den enda rätta vägen är den som leder oss tillbaks.

Tidigare i år hade han och hans reskamrat besökt en sorts shaman i någon oansenlig by i Peru och köpt medicin mot kronisk otur.
Jag vet vad du tänker nu och så tänkte även han. ”Det där fungerar inte.” Men har man spelat poker professionellt i 20 år hinner man nog tänka över det där med tur och otur både en och två gånger. Så killen köpte örterna.

Någon vecka senare satt pokerspelaren på ett casino i Lima och hoppades på att vinna en stor turnering. ”Poker handlar förvisso om skicklighet men i turneringar handlar allt bara om tur” förklarade spelaren för mig.
Men turneringen gick bra. Till en början.
För i ungefär samma stund som reskamraten slutade stå i duschen på hotellrummet och gnugga in sig i örterna så som shamanen sagt åt dem att göra, vända turen för vår pokerspelare.

De hade delat på insatsen och skulle därför också dela på eventuella vinstpengar. De la ihop ett plus ett och för dem var saken solklar. Så reskamraten sprang tillbaks till hotellduschen och fortsatte gnugga shamanörter som om hans liv hängde på det.
Och turen vände åter. Killarna gick därifrån några gram häxmedicin fattigare och 11 000 dollar rikare.

Du får tänka vad du vill om shamanörter och pokerturneringar – antagligen hade killarna bara lite flyt. Men för dem fanns det inga tvivel: Örterna hade gett dem pengarna.

Och jag förstår dem. För sedan jag lämnade Buenos Aires har min resa kantats av osannolik tur. Gång efter gång har något oväntat gjort att resplanen ändrats och varje gång har jag tack vare det undkommit katastrof efter katastrof.

Ni vet den där jordbävningen i Chile? Jag var där i Santiago strax före skalvet. Hus bara meter ifrån där vi nyss hade bott rasade samman. Hundratals dog. Andra satt fast utan el och tillgång till vatten i veckor.
Men jag hade satt mig på en buss norrut tre timmar före och missade därför hela spektaklet. Jag märkte ingenting.

Och så där har det fortsatt. Jag har missat fler jordbävningar, översvämningar och jordskred. Sluppit sitta fast i katastrofområden med bortspolade vägar och sönderskakade byar.
Senast ut i raden var Rio de Janeiro. Jag åkte därifrån tidigare än planerat eftersom alla bra hostels var fullbokade över påsk. Bara någon dag senare drabbades staden av de värsta skyfallen på 30 år. Uppemot 100 har bekräftats döda so far och såväl vägar som flygplatser har tvingats stänga.
Hade jag stannat hade jag suttit fast i en stor vattenpöl min sista tid i Sydamerika.

Varför slapp jag undan när så många andra hamnade mitt i skiten?
Jag har ju inte gnuggat in mig i några häxmediciner från Peru.

Agnostikern i mig säger att slumpen bara råkat vara till min fördel ovanligt lång tid. Att det var min tur att ha tur and that is that.

Men det som fick pokerkillarna att ställa sig i duschen och gnugga shamanörter över hela sig har också fått mig att fundera.
Jag har ju också fått bevittna mirakel tidigare, i form av levande människor. Personer med förmågan att få något dåligt i en att försvinna med en kram och ett leende. Med bara en blick. Och kan ett sådant mirakel existera – varför så enkelt avfärda ett annat?

Ett sådant mirakel till människa gick bort i en olycka tidigare i år. Det var en tjej som inte ens hunnit fylla 25. En tjej med förmågan att göra mig till en så mycket tryggare person med bara ett leende, en blick eller en kram.
Och det känns som att det är hon som skyddar mig från hemskheterna även nu.

Jag är vet hur det låter.
Tjejen är inte med oss längre och finns det verkligen en himmel och en gud så sitter Lisa garanterat och chillar med ett glas rött efter en lång dag i himlens egen halfpipe. Inte fan slösar hon tid på att få mig ta tidigare flyg för att slippa ha tråkigt på ett inregnat hostel i Rio.

Ändå vet jag att det är henne jag har att tacka. För även om det inte är så att jag har en skyddsängel som aktivt hjälper mig så var det Lisa som lärde mig vikten av att inte dra ut på något i onödan.
Och det är delvis den insikten som gjort att jag är där jag är nu.

På en terrass i ett tryggt strandparadis i södra Brasilien med en Caipirinha i ena handen och favoritpennan i andra. Ciggen har jag redan fimpat.

De dricker vatten och hon har en gullig hund och morgonen är mysig lite så där vacker och såväl hyddan som majsfältet bidrar så klart med sitt.

När killen liftat kilometrarna tillbaks till byn tänker han att:

äkta kärlek varar verkligen bara i en natt och aldrig mer.

Natten därpå  drömmer killen att han har obeskrivligt ont och kommer på att smärta bara försvinner om den ersätts med annan smärta. Så han tänder eld på sig själv, vaknar med ett ryck och tänker:

Att byta ut ensamhet mot random relation vore att göra som i drömmen,
att brinna levande för att slippa dö kallt.

Att det säkert är som de säger i den där låten

if you play with me then you’re playing with fire

men att eld kanske är lösningen trots allt.

Men våra val spelar bara roll till en viss gräns. Vi kan vårda våra liv till absurdhet men när jorden bestämmer sig för att skaka sönder en halv nation betyder försiktighet ingenting.  Allt som hindrar oss från att hamna mitt i skiten är ett  till synes slumpmässigt val av resa norrut.

Sådana stunder tappar livet självt all verklighetsförankring och vardagen blir lika surrealistisk som en urspårad saga.
Tänk Tim Burton.

Hundar börjar tala hav börjar ryta Sverige blir en döende dröm framtiden en falnande fantasi och marken under våra fötter rämnar.

Att det krockar med tidpunkten för avsked och förlusten av den ödesbroder som jag delat alla erfarenheter med det senaste halvåret bidrar. Men som Håkan säger kan vi inte alltid vinna vi ibland måste vi förlora. Och det behöver inte vara något dåligt.

Förlusten kan vara något fint en lärdom en insikt eller bara ett bra minne om time well spent.

En vetskap om att våra liv går i olika riktningar från och med nu men att det är helt okej.

För det var aldrig målet som var det viktiga,
Det var vägen dit som var poängen.

Likt viljan att kyssa allting vackert bita lite i underläppen se i ögonen efteråt och känna att jag vet allt du tänker allt du är. Så läser jag.
Med besatthet och  åtrå som ofta gör mig rädd.

Hela min uppväxt har jag också velat skriva. Upptäcka nya ord skapa meningar skapa en mening med min existens. Den drivkraften har gett upphov till mycket skit. Vissa av er vet, resten får tro mig. Men den har också gett upphov till en del bra däribland denna sida.
För jag vill tro att den är bra. Vill att den ska vara.

Men jag har aldrig fått någon att skaka av mina ord. Några har börjat gråta, ja. Många har skrikit, garanterat. Ett fåtal har skrattat. Kanske.

Men jag sitter här och skakar nu. Inte av rädsla inte av avsky men för att det jag nyss läst var så magiskt bra. Papper mot bord penna mot papper penna i min hand och orden blir knappt läsbara.
Tre cigg och en halv liter öl krävdes för att få mig skrivbar och om jag svamlar nu beror det inte på alkohol skulden är inte ciggens.

Ansvaret bär John Ajvide Lindqvist. Alone.

Författaren av Låt den rätte komma in har fått mig att skaka och svamlet ni nu läser är mitt tack. Ett tack till John för att han skriver. Till personen som lämnade hans bok i den här lägenheten i en vacker hamnstad i Chile.  Det är ett stort febrigt tack till alla som skriver bra och till de som har överseende med att jag skriver sämre. Ett tack för att ni trots detta läser nu och jag hoppas önskar vill att ni också en dag fattar att er kreativitet klumpig eller genial också kan vara välkommen här på dynamiska.

Att vår sida inte finns bara för oss. Att den också finns till för er.